 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Jan Sjunnesson
publicerad 26 aug 2003 kl. 10.23:
Bergsons ontologi, del 3
Materia och minne, med mera.
SKILLNADER OCH LIKHETER
Realiseringsprocessen, det vill säga från Potentialitet till Realitet, vägleds av en slags pre-formism. Vad som ska möjliggöras finns redan uttänkt och begränsas av detta i sin analogi med sin möjlighet. Till denna "skugga" i potentialiteten läggs enbart existens till. Ingen nytt skapas, bara något möjligt blir till. Begreppsmässigt händer inget i denna process. En begränsning måste till eftersom inte alla möjligheter kan realiseras.
Aktualiseringsprocessen, det vill säga från Virtualitet till Aktualitet, vägleds däremot av ett åtskiljande och nyskapande. Skillnad (différence) hos Bergson handlar om Varats kreativitet och originalitet, det oförutsedda. För att det virtuella ska aktualiseras måste det skapa sina egna villkor, det vill säga en skillnad måste upprättas mellan det virtuella och det aktuella.
Rörelsen från potentialitet till realitet orsakas av en formell orsak, medan aktualiseringen från virtualitet grundas på en verkande orsak, causa efficiens. Dessa aktualiseringsvillkor är inte som i Kants kategorier för alla möjliga, det vill säga potentiella erfarenheter (till de reella), men för reella (från de virtuella).
ENHET I VIRTUELL PUNKT
Men hur ska aktualiseringen av multipliciteter förstås hänga samman? En tanke är att finna en enhet i virtualitens stora reservoar, vårt minne, varifrån Varat aktualiseras i sista hand från en virtuell punkt. Men denna punkt och enhet är enbart virtuell. Bergson har lite att erbjuda som kan kommunicera mellan de två planen, verkliga (aktuella) och virtuella. Deleuze försöker finna vägen från Bergson som kan leda till en enhet som inte bara är tillbakablickande.
Bergsons kon beskriver hur vårt minne alltid sitter fast i ett plan, AB, även om vi just nu befinner oss i S.P är den tid som flyter förbi. Vi rör oss i olika tidsavsnitt, ab till exempel, där vi kommer ihåg och uppmärksammar mer än bara S.
I denna sammanfogning samlar vi ihop oss, bildar serier framåt och bakåt. Fullföljer vi alla vägar som vi kan minnas och föreställa oss hamnar vi i ett slags kosmiskt minne, en universell mystik. En kreativ känsla, till exempel i religion eller konst kan få oss dit med hjälp av vår intuition.
FÖRESTÄLLNINGAR OCH BILDER
Men Bergson kan även läsas som en förespråkare för en slags monism eller rättare sagt en utvecklad dualism. Hans ontologi som Deleuze framställer den blir mer nietzscheansk än den behöver vara. Håller man sig till Bergsons biologiska och psykologiska tankar räcker det långt för att finna på mer sammanfogande element. Jag tänkte därför till sist ta upp några resonemang kring perceptionen som den läggs fram främst i Materia och minne.
Tidigare filosofers uppfattning om perceptionen har varit grundad på teorier om representationer i intellektet av yttre objekt. Förmedlingen däremellen liksom representationernas existens har dock lett till svårigheter. Bergson hävdar istället att vi omges av bilder ('images'), ja att hela vår kropp och dess hjärna är bilder bland andra. Kortfattat går hans vid första ögonkastet märkliga teori ut på att vi har flera olika slags sinnesintryck; bilder, rena föreställningar (perceptioner), minnen av skilda slag. Vi erfar alltid blandningar composites. Bergsons krav på precision går ut på att skilja dem åt, där vi ofta trott oss se en slags enkel representation i medvetandet av ting i rummet. Vi erfar komplexa multipliciteter, mixtes.
I vårt normala oreflekterande tillstånd tror vi de är givna, oföränderliga. Tiden till exempel tänker vi oss som statiskt linjär, inte oavbrutet skapande. Det viktiga för Bergson är att när vi väl tagit oss ur den (inte minst språkliga) illusionen att vi går vidare och uppdagar betingelserna för de skilda medvetandetillstånden.
Den andligt lägsta formen är den rena föreställningen. Den går till så att vi utifrån de bilder som omger oss väljer ut de som passar våra biologiska och sociala behov. Dessa bilder existerar utanför oss i de objekt om omger oss.
"För det sunda förnuftet existerar alltså tinget i sig och är i sig bildskapande (pictoresque), såsom vi uppfattar det: det är en bild, men en självexisterande bild Materia och minne, s. x.
Omvärlden och vår kropp består av bilder, inte i som representationer. Olikt till exempel Kant finner Bergson att förutsättningarna för att välja ut dessa bilder till föreställningar är med vardagliga och ytliga. Liksom de samtida pragmatikerna utgår Bergson från praktiska sammanhang; vår kropps förmåga til handling utifrån dess behov och önskningar är vad som driver urvalsprocessens villkor. Dessa villkor är virtuella handlingar, reella men inte aktualiserade. Mer om det i samband med minnet.
Föreställda objekt är reflekterade. Idéen är att när vi föreställer något är det föreställda en reflektion tillbaka till oss av våra möjliga handlingsinriktningar. Bergson ligger här nära sina samtida fenomenologer Husserl, med flera. Föreställningar är bilder som valts ut ur världen. De är objekt i dess specifika relation till en särskild kropp, inriktad på och kapabel till handling. Våra föreställningar liksom bilder är alltså utsträckta, inga inre sinnesdata.
Föreställningar är inte representationer av ett yttre objekt, utan objektet självt i en viss vinkel.
SENSATIONER OCH MINNEN
Föreställningar kan inte finnas helt utan retningar, nervstimuli, känslor - sensationer - i vår kropp (inte heller i amöbans ryckningar). Men här uppstår inga representationer. Sensationer kan vi inte hålla ifrån oss som ett yttre objekts egenskaper. Smärtan av en nål i skinnet är inget vi betraktar, medan nålens spets väl kan förekomma som en perception, det vill säga en bild som valts ut på grund av vår önskan att se hur vass den var.
Som vi sagt existerar föreställningar i världen, de är inplacerade i rum och tid. Ofta har vi som Bergson påpekat inordnat dem i rummet snarare än tiden. Men våra erfarenheter, vårt handlande och (själv)medvetande säger oss att tiden är en grundläggande inre process i ständig förändring, något varaktigt men samtidigt föränderligt. Föreställningar grundar sig på att ting fortlever, varar i tiden. Där kommer minnet in.
Det finns två skilda slags minnen; bild-erinring (fr. mémoire - souvenir, eng. recollection) , utvidgande ("dilaterande") mot det förflutna, drömmande och ren erinring (fr. mémoire - contraction, eng recognition), sammandragande mot framtiden, handlingsinriktat.
I den rena erinringen lär vi oss med kroppens "motoriska schema" att handla på ett enhetligt sätt. Bergson talar om en absolut kunskap (den jag har när jag erfar min hands rörelse) och relativ (andras händers rörelser, och min egen betraktad som ett yttre föremål). Den rena erinringen är absolut och har att göra med intuition av nuflödet, det rena nuflödet där allt som hänt och ska hända finns tillgängligt, handling och historia. Felet med tidigare tidsbegrepp har varit att tänka tiden som enbart den första bilderinringen, där varat "späds ut" i materien, en förminskning av Vara. Medan i den rena erinringen skapas nytt vara (eller rättare sagt nya reella utvecklingsvillkor för det virtuella Varat). Tiden blir då betydligt viktigare än materien.
Vår tanke pendlar oavbrutet mellan dessa tre tillstånd; föreställningar CD, bild -erinringar BC , rena erinringar AB. I Materia och minne visar Bergson denna figur (s. 114):
Det närvarade ögonblicket menar Bergson är en sammansättning av föreställning, en förnimmelse av det omedelbart förflutna (de objekt som nyss för en miljondels sekund sedan) och en handlingsinriktning, en rörelse mot framtiden. Det närvarande blir då både förnimmelser och rörelser, i ett senso-motoriskt helt .
"Detta betyder med andra ord att mitt närvarande består i det medvetande jag även om min kropp / . . . / anbragt mellan materien som inverkar på den [mitt närvarande, mitt nuflöde] och den materia på vilken den verkar, är min kropp ett handlingscentrum, den plats där de mottagna intrycken ändamålsenligt välja sin bana för att omsätta sig i fullbordade rörelser: den föreställer alltså min varande i aktuellt tillstånd, det som i mitt nuflöde är på väg att bildas. / . . . / såsom utsträckt i rummet bör materien / . . . / betecknas som ett närvarande som oavbrutet börjar om på nytt, medan omvänt vårt närvarande bildar själva materialiteten i vår tillvaro, det vill säga en samtidighet av förnimmelser och rörelser, inget annat." (MM, s. 119-120).
För att få kunskap om dessa medvetandenivåer (nuflöde, minne, och livsprincipen élan vital), inför Bergson först efter sekelskiftet sitt berömda intuitionsbegrepp. Men det är inte en traditionell lite oklar romantisk intuition han menar, utan en intuition som bildar det sammanhang vari dessa nivåer erfars och känns.
|
