 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Jan Sjunnesson
publicerad 23 aug 2003 kl. 10.44:
Bergsons ontologi, del 1
Henri Bergsons ontologi belyses med stöd av Deleuze.
KORT INTRODUKTION
Henri Bergson (1859 - 1941) tillhör en grupp sekelskiftstänkare som fascinerades av de naturvetenskapliga framstegen, men samtidigt vad skeptiska till en mekanisk uppfattning av det mänskliga. De amerikanska pragmatikerna Pierce , Dewey och i synnerhet Bergsons beundrare William James utropade: "Slå upp Bergson och på var sida som du läser skall nya horisonter öppna sig. Här känns morgonvindar fläkta och hörs ljudet av fågelsång. Han talar till oss om verkligheten själv och inte om vad professorer med dammiga tankar skrivit om den och om vad andra professorer skriver om de första " .
De kritiserade tekniskt inriktade tankemönster utan att för den skull sluta använda sig av psykologiska, biologiska och fysiologiska vetenskapliga resultat.
James och Bergson använde sig också flitigt av litterära framställningssätt vilket i Bergsons fall gav honom ett Nobelpris i litteratur 1928. Bergson var aktiv i Nationernas förbund och var övertygad socialist. Hans polske far, musiker, och engelska mor gav honom en kosmopolitisk bakgrund. Uppväxt i Paris, tidigt intresserad av matematik vilket senare ledde honom in på filosofi.
Henri Bergsons bidrag till det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofi brukar beskrivas i hans egna nyfunna termer som "nuflöde " (la durée), "livs-språnget" (élan vital ), intuitionen som filosofisk metod etc. Hans grundidé, utvecklad i doktorsavhandlingen "Tiden och den fria viljan" 1889 går ut på att filosofer tidigare tänkt i termer av rum snarare än tid. Tidsbegreppet självt tänks ofta som en linjär räcka av händelser, som uppträdda på en tråd i rummet eller punkter.
Detta tillämpas t ex på Zenons paradox om sköldpaddan och Akilles, vilken aldrig hinner upp den långsamma medtävlaren. Felslutet grundar sig på att Zenon aldrig tar upp distinktionen mellan rörelsen som odelbar akt i tiden och rörelsens bana i rummet. Denna spatialisering av tiden har följt västerlandets tänkare hela vägen via Descartes till Einstein som såg tiden endast som en ytterligare fjärde dimension av rummet.
Tiden bör istället enligt Bergson tänkas som ett från rummet totalt åtskilt flöde mellan dåtid, nutid och framtid, ett oavbrutet flöde, la durée, översätts med "fortvaro" eller "nuflöde", engelskans "duration" eller "durance". Detta begrepp kan liknas vid en oavbruten process vari vi ständigt förändrar vår uppfattning, vår erfarenhet, vår karaktär, till skillnad från materiens statiska upprepande. Tiden som förflyter när en sockerbit löser upp sig i kaffet är matematiskt fastställbar, medan min tid, i väntan på samma fenomen, färgas av min lust till kaffe, tidigare minnen av sådana stunder, associationer ut i samtiden, framtiden etc.
"Ty vårt nuflöde är icke ett ögonblick som avlöser ett annat ögonblick, då skulle det aldrig finnas annat än nutid, ingen förlängning av det förflutna in i det som pågår, ingen utveckling, ingen konkret varaktighet. Nuflödet är den oavbrutna progressionen av det förflutna som gnager på framtiden". (Ur Den skapande utvecklingen (s. 4 i sv uppl 1928, [org 1911]))
För uppleva att dessa oberoende "affektiva intensiteter" måste vi placera oss i den, i dess kvalitativa rörelse. Medvetandet om nuflödet karakteriseras inte av avgränsade enheter, identiteter som den förändrande rörelsen passerar igenom, utan av skillnader. Erfarenheten av nuflödet är inte bara något subjektivt utan ger oss möjlighet att tänkta materien.
ONTOLOGISK SKILLNAD
Detta föredrag grundar sig på förutom Bergsons egna texter tre kommentarer utifrån den nyligen bortgångne franske filosofen Gilles Deleuze (1925- 1995); Gilles Deleuzes egen Le Bergsonisme (eng utg 1988, [org 1966]), Michael Hardts Gilles Deleuze; an Apprenticeship in philosophy, kap 1 (1993) och Ragnar Braastad Myklebusts Om Gilles Deleuze: fra Bergsons metode til 'transcendental empirisme? (magisteravhandling, Oslo, 1984) .
Jag kommer försöka förklara Bergsons centrala begrepp varefter i framställningen, även om hela hans tänkande fordrar ytterligare utrymme. Att fokusera på ontologi ger dock en speciell och sällan brukad infallsvinkel på Bergson som Deleuze uppmärksammat.
Begreppet skillnad (différence) har ofta tagits upp av den sk post- strukturalistiska gruppen franska filosofer där Deleuze ingår tillsammans med Foucault, Derrida, Lyotard m fl (Paul Douglass sätter in Bergson i post- strukturalismen i uppsatsen "Deleuze and the endurance of Bergson " , THOUGHT vol 67: no 264 (1992). Intutionen blir till dekonstruktion, nuflöde blir flux,vitalism till multiplicitet etc. Enligt Douglass är Deleuzes Bergson - tolkning korrekt, om än utifrån visst synsätt. . Skillnad får där stå för något bortom det vanliga, något fragmenterat, ostrukturerat, det vilda begäret etc. Men hos i Deleuzes läsning av den blide Bergson hävdar han att just différence är det som grundar Varat, dess verkliga dynamik och rörelse. Bergson ses även av David R. Griffin som en postmodern konstruktiv tänkare, se Founders of constructive postmodern philosophy; Peirce, James, Bergson, Whitehead and Hartshorne, 1993)
KRITIK AV HEGELS DIALEKTIK
En kritik av totalitetsbegrepp, i synnerhet Hegel och hans dialektik är gemensam för en strömning i franska filosofin under 1900 - talet, liksom för pragmatikerna , Kierkegaard och Nietzsche. Deleuze m fl bildar en senare reaktion på detta, men först ut var Bergson med sina krav på precision i filosofin, inte minst utifrån naturvetenskap. "Precision är vad som saknas mest i filosofin. Ta vilket filosofiskt system som helst och du kommer att finna att det skulle klara sig lika bra i en värld utan växter " . (La Pensée et le Mouvement , citerad i F.C.T. Moore , s. 14, 17, Bergson: Thinking backwards ( 1996))
Bergson insisterade på att det konkreta och särskilt det handlingsinriktade står i centrum för vårt tänkande. Filosofin har alltid varit förblindad av tänkandet som sådant och föreställer sig en alltför intellektuell inriktning på vårt tankeliv. Därav Bergsons sk irrationalism, där han betonar det kroppsliga, senso - motoriska systemet, framför ren åskådning . "Min kropp, ett ting avsett att sätta andra ting i rörelse, är alltså ett centrum för handling; den är icke i stånd att frambringa en föreställning/ . . . / De ting som omge min kropp återkasta min kropps möjliga inverkan på dem ". (Materia och minne , s. 4 - 5 i sv uppl 1913 (org utg 1898 ))
FRÅN VARA TILL ICKE-VARA TILL BLIVANDE
Det är alltså mot det obestämda Bergson vill vända sig och vem passar bättre än den dunkle Hegel ? I början av Hegels logik Wissenschaft der Logik (1812- 16) finns en beskrivning av ontologins dialektik :
1) Enkelt ursprungligt Vara utan kvalitet eller bestämda egenskaper
2) Det är nödvändigt för Varat att negeras för att finnas till på ett bestämt sätt. Varat förbinds icke- Varat , det det icke är.
3) Varat bestäms i syntes ( såsom Dasein, tillvaro och Werden, Blivande)
Denna dialektiska syntes görs i via negationen i 2) på två sätt; i statisk kontrast till vad som inte finns och i en dynamisk konflikt med icke- Varat. I första betydelsen negeras icke- Varat passivt såsom det Varat icke är (rött är icke- grönt, etc). I den andra betydelsen negeras aktivt skillnaden i sig, det annorlunda som varken är icke- vara eller några av dess synteser av Vara och icke- Vara.
Hegel utgår från Spinozas formulering " Omnis determinatio est negatio", dvs all bestämning är negation. Men tolkningen av detta är inte alls vad Spinoza menat (jfr Hardt , s. 125). Hos Spinoza finns ett affirmativt immanent Vara - begrepp utan negation och determination på Hegels vis. Men för Hegel hotar en total obestämdhet, en kosmisk natt där alla katter är grå . . . Negationen måste aktivt till för att negera icke- Varat och det Andra. För att behålla det särskilda och individuella Varat måste vi erkänna Varats negativa rörelse via negationen.
Charles Taylor menar i sin Hegelbok att vi kan förstå Varats bestämdhet på ett vardagligt plan, t ex måste vi ha något rött som samtidigt är icke- blått.
"Det är väsentligt för innebörden av våra deskriptiva begrepp att de ställs i kontrast till varandra. /. . . / vad som kan oroa oss är att Hegel tycks gå vidare från det obestridliga att all verklighet måste karakteriseras i kontraster, att i denna mening vissa bestämda vara negerar några andra, till föreställningen att bestämda vara befinner sig i en slags kamp för att bibehålla sig gentemot andra och därför i aktiv mening 'negerar' dessa andra". ( Hegel, , s. 295 i sv uppl 1986 (org utg 1975))
|
Kajsa Kallio