I marsnumret avThe Atlantic skriver James Fallows (bland annat talskrivare åt president Carter) om Obamas starka och svaga sidor.
47 år gammal fick Obama ansvaret för världens enda supermakt och med en ekonomi i fritt fall. Obama hamnade mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 30-talet. Ekonomin har fortfarande inte återhämtat sig och kommer att bli den fråga som antagligen avgör presidentvalet i höst.
Obama är på många sätt fortfarande ett oskrivet blad. Hans ledarskap präglas av förmågan att alltid hålla sig huvudet kallt. Oavsett om presidenten uttalar sig i TV om Osama Bin Ladens död eller någon ny kompromiss med den republikanska oppositionen i kongressen, så visar Obama inga känslor. Han trivs bäst i familjens sällskap.
Relationerna till kongressens ledarskap kan betecknas som närmast frostiga. Sponsorer har också klagat på presidentens ointresse och bristen på inbjudningar till Vita Huset.
Efter tre år med Obama i Vita huset upplever många väljare att presidenten har förminskats i ämbetet och att administrationen inte har levt upp till alla löften som gavs i valkampanjen 2008.
Obama tillträdde som president med mycket stora förväntningar på sig. Bara kampanjens reklamfras "Change. Change we can believe in." gjorde att många väljare trodde att Obama var en ny frälsare.
Problemen var dock mycket större än vad Obama och hans rådgivare någonsin kunde ana. Det har kommit flera böcker som skildrar Obama och administrationen från insidan och om hur frustrationen breder ut sig när den verkliga sanningen om ekonomin står klar för alla inblandade.
"Tidigare förra året verkade det som om Obama baserade sin återvalskampanj på president Trumans 1948" säger Samuel Popkin, författare till den kommande boken "The Candidate: What it Takes to win-and Hold-the White House. "Vad jag skulle vilja veta", säger Popkin, "är om detta är en genomtänkt långsiktigt plan eller om Obamas team bara har snubblat över den"?
Schackmästare eller bara turgubbe? Det var frågan som James Fallows ställde till en samling politiska experter både demokrater och republikaner förra året. De demokratiska experterna var mycket mer försiktiga att uttala sig om en sittande president under ett valår. En del ville helt enkelt inte uttala sig medan på den republikanska sidan, betyget var entydigt: Obama är en katastrof.
Fallows skriver också att Obama inte var "färdig" att bli president och dessutom med ett "olämpligt" temperament. Oförberedd, visst. Kall på gränsen till iskall, visst. Trots Obamas förmåga att inspirera och motivera stora samlingar av människor och för hans enligt egen utsago skicklighet att omge sig med ett "team av de främsta hjärnorna" så förefaller det som Obama är oförmögen att få fram det bästa ur sitt lag och attrahera de bästa talangerna.
Ändå är testet för presidenter inte var de börjar utan hur fort de lär sig i ämbetet och var de slutar. Inte ens FDR (Franklin Delano Roosevelt 1933 - 1945) var FDR i början på sin ämbetsperiod. Enligt politiska förståsigpåare pekar allt på att Obama har snabbt lärt sig att använda presidentämbetets alla verktyg. Om han verkligen lärt. sig tillräckligt fort för att använda dessa färdigheter om han blir återvald, det återstå att se.
Varför misslyckas presidenter? Vi dömer presidenter efter de specifika förväntningar de vill bli jämförda emot: inspiration (Kennedy, Reagan, Obama), kompetens och erfarenhet (Eisenhower, Bush 1), strategiskt kunnande (Johnson, Nixon), integritet och personlig redbarhet (Carter), medkänsla och inlevelse (Clinton), orubblig beslutsamhet (Bush 2). Men i slutändan så jämförs de mot sina föregångare, en process som startar med en påminnelse att alla börjar sina ämbetsperioder dåligt förberedda men som på många sätt efterklokheten tenderar att skymma.
Obama har fått mycket kritik för sin ledarstil och att han endast förlitar sig på en kärna av rådgivare som är gamla vänner från hans tid i Chicago, t.ex. David Axelrod och Valerie Jarrett. Den före detta pressekreteraren Robert Gibbs som nu arbetar för Obamas omval har också presidentens öra. Den förre stabschefen Rahm Emanuel som lämnade Vita Huset 2011 och nu är borgmästare i Chicago är en annan av "Chicagogänget".
Presidenten har också fått kritik för att vara arrogant och en "besserwisser". När New Yorks borgmästare Michael Bloomberg spelade golf med Obama så karaktäriserade han presidenten som en "SOB" -fritt översatt: "en skitstövel". Obama har ju en framtoning som en universitetsprofessor vilket han också har varit. Hans ledarstil präglas av att inte visa känslor utan att hålla sig kall i alla lägen. Men som president måste man visa engagemang och inlevelse och Obama får utstå mycken kritik för detta.
Obamas blivande motståndare i höstens presidentval Mitt Romney ligger dock sämre till hos många väljargrupper, exempelvis kvinnor, för att också vara opersonlig och sakna karisma. Det är däremot något som Obama har gott om. Obama är också en suverän retoriker vilket man inte kan säga om Romney med bästa vilja i världen.
Obamas största problem just nu är ekonomin. I mars skapades "bara" 120 000 nya jobb i den privata sektorn vilket var långt under experternas förväntningar. Väljarundersökningar visar att problemområde nummer ett är den haltande ekonomin.
Detta är Mitt Romneys starkaste kort. Han hänvisar till sin framgångsrika karriär som affärsman och säger att han är mannen som kan "fixa" ekonomin vad gäller nya jobb och det gigantiska budgetunderskottet. Romney skjuter också in sig på att Obama aldrig arbetat i den privata sektorn utan att presidenten under hela sitt yrkesverksamma liv har haft sin försörjning i den offentliga sektorn.
Om Obama skall bli omvald måste ekonomin ta fart under våren. Annars riskerar presidenten att möta samma öde som Jimmy Carter 1980.
Bo Dunfors,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
