 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Carl Olof Schlyter
publicerad 19 aug 2011 kl. 11.52:
Bara tur om man blir rik
Det finns de som anser att svältande i fattiga länder får skylla sig själva och att svenskar borde ha minst var sin villa och var sin BMW av senaste modell innan det finns anledning att överväga bistånd till människor i fattiga områden i världen.
Häromdagen skänkte jag en summa pengar till Läkare utan gränser, särskilt med tanke på den fruktansvärda svältkatastrofen just nu på Afrikas horn. Jag berättade det för en bekant och fick till reaktion att han ställde sig väldigt tveksam till att Sverige skänker pengar till fattiga länder. Han ansåg att vart och ett land först måste lösa sina egna problem innan man har anledning att ge bort pengar till något annat. Han ansåg även att människorna i fattiga länder borde ha vett att inte skaffa fler barn om de inte har råd att ta hand om dem och att de i vart fall, så länge de inte kontrollerade födslotalen, inte borde få någon hjälp.
Jag blev ganska arg på personen ifråga, men kände att jag inte under diskussionen kunde formulera de bästa argumenten för min inställning. Jag anklagade bekanten för att förespråka en typisk sverigedemokratisk politik och jag kände att jag hamnade i den situation som jag tror många gör när de debatterar med en sverigedemokrat; att uppleva det som framförs som helt fruktansvärt egoistiskt, men svårt att besvara på ett logiskt och övertygande sätt. Skälet till att det är svårt att besvara sverigedemokratisk politik är kanske för att det starkaste argumentet mot den snarare är humant och emotionellt än logiskt.
Men så kom jag att tänka på en sak:
Det är lika lite ett svenskt barns förtjänst att hon eller han föds just här, som ett barns, i ett fattigt land, skuld att hon eller han föds där, det är bara tur respektive otur. Visst, vartefter barnet växer upp ökar dess möjlighet att förändra samhället, men vilken faktisk förmåga har en enskild genomsnittsindivid att verkligen förändra sitt samhälle? De allra flesta av oss bara utnyttjar de möjligheter som finns, snarare än lyckas påverka samhället till det bättre.
Det kan finnas enskilda ansvariga makthavare som mer eller mindre bär skulden till ett lands misär och till dem ska inga bidrag ges, men den stora massan av vanliga drabbade människor har all anledning att förvänta sig stöd från länder där man lever gott.
Min bekant hävdar att han inte är sverigedemokrat och om någon uttalad sådan läser det här kanske hon eller han kommer tänka, "jo, Sverigedemokraterna tycker visst att vi ska hjälpa folk i fattiga länder, vi vill bara inte att de ska komma hit". Fast jag känner mig helt övertygad om att man mellan orden i den meningen kan läsa "blonda i i-länder är bra - färgade i u-länder är dåliga" och att det är det man skulle uppfatta om man smög in en mikrofon i bastun på en lokal sverigedemokratisk konferens.
|
Malmö moské
