Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Cicci Wik
publicerad 22 apr 2009 kl. 12.46:
Bara pengar kan rädda äldreomsorgen
"Nej, för mig är det inte konstigt att de gamla tycker att de är förvarade. För mig är det inte konstigt om de blir glömda på toa i timmar, om de inte får sin medicin eller om de blir ovarsamt behandlade. Jag är inte ett dugg förvånad!"
Jag läste enartikel i GP 19 april om hur äldre känner sig ovärdigt behandlade och "förvarade" på äldreboenden.
När jag själv arbetade i äldreomsorgen så gjorde jag allt jag kunde och som stod i min makt för de gamla. Jag försökte verkligen att göra allt. Det var lättast i början, när jag började i hemtjänsten. På den tiden gick man till sin första pensionär och hjälpte denne upp ur sängen, klädde på och gjorde i ordning frukost. Därefter gick man till en annan och städade i två timmar. Sedan var det lunch och därefter var det dags för antingen en städning till eller hjälp med att handla, gå till doktorn eller så var det dags för första middagen. Sist på dagen var det nästan alltid en middag att laga.
På den tiden hade man tid att skala potatis, steka kött och göra sås. Diska, prata och småpyssla. Om jag har förstått saken rätt så far man som ett jehu in och ut hos de gamla idag. Slänger in en matlåda som den gamla själv värmer i en mikro och sedan får sitta i sin ensamhet och äta.
Jag minns att det fanns dementa som skickades till sjukhus akut och som sedan skickades hem igen, utan att sjukhuset såg till att någon från hemtjänsten mötte upp vårdtagaren. En gång hittade jag en senil tant i nattlinne och tofflor och med en tunn kappa på sig mitt, i vintern. Hon satt utanför sin trappuppgång och grät. När hon såg mig så sa hon att hon inte visste var hon var eller vart hon skulle ta vägen. Det visade sig att man hade satt henne i en taxi från akuten, som hade kört henne hem och bara släppt av henne. Ingen hade ringt till hemtjänsten och om inte jag hade varit på väg till en annan pensionär i det hus där hon bodde, så vet jag inte vad som hade hänt. Nu kunde jag hjälpa henne in.
Jag minns att man inte fick ta emot något av de gamla när man arbetade. Inte ens ett äpple. Det kallas mutbrott och är åtalbart. Men många av de gamla ville inget hellre än att ge presenter och de kunde bli riktigt arga och ledsna om man inte tog emot vad de ville ge.
När jag började jobba natt så var det andra förhållanden som gällde. Det var ett nytt boende och enhetschefen berättade om sin vision av hur det skulle vara. Hon hade fått följa med sin mormor eller någon annan släkting till ett hus där gamla bodde när hon var liten. Där satt de på trappen och skalade potatis till sin middag och de hjälptes åt med att städa och göra alla andra hushållsgöromål. DET var hennes vision.
Verkligheten var en helt annan. De gamla som flyttade in hade stått i kö för ett boende under lång tid och hade under tiden de väntat hunnit bli allt sämre. Jag tror inte att de som vill får ett gemenskapsboende när de vill det idag heller. Det finns kriterier som de måste uppfylla för att få en plats. De måste vara så dåliga att de inte klarar att sköta sig själva helt enkelt. Kan de skala potatis sköta hushållet behöver de ingen plats, utan får stå tillbaka för den som verkligen behöver hjälp.
Det som var bra med att jobba på natten var att kunde sätta sig på sängkanten och prata med en förvirrad och uppriven boende som inte kunde sova. Det fanns tid till det på natten. Det var när jag började arbeta heltid dagtid som jag fick nog.
Varje dag när jag kom till min arbetsplats saknades det personal i gruppen som skulle sköta avdelningen där jag arbetade. Det betydde att vi fick ta extrapersonal från en annan våning eller från ett bemanningsföretag. De som kom kände inte "våra" gamla och kunde därför inte sköta arbetet lika självständigt som vi andra kunde.
Till detta hör också att ledningen skurit ner budgeten och därmed bemanningen till minsta möjliga. När jag började arbeta natt var det dubbelt så många som arbetade på varje enhet i huset där jag var anställd. Nu var det bara hälften kvar och de skulle dessutom göra mycket av det som mellancheferna förut gjort. Det handlade om inköp, om dokumentation och om att sätta ihop schemat för de anställda i gruppen till exempel.
Det vill säga, halva personaltstyrkan skulle sköta dubbelt så mycket arbete som hela gruppen gjorde innan den halverades. Dessutom sa politikerna att kvaliteten på äldreomsorgen ökade med neddragningen av budgeten. Jag var med på ett möte där förvaltningschefen och den högste politikern i stadsdelen där jag var anställd, på fullt allvar påstod att detta var sanning. De som satt där i sina fina kostymer 8-16.30, på sina fina kontor utan en enda liten inblick i hur det verkliga arbetet gick till, DE visste att kvaliteten på den omsorgen skulle öka om de halverade budget och personaltäthet. HUR kunde de veta det?
Jo, under en period kom det så kallade "tidsstudiefolk". De satt till exempel med vid matbordet då de gamla på ett boende skulle äta. Där satt de och mätte hur lång tid det tog att mata en senildement. Sedan följde de med in på ett rum och tog tiden när en säng bäddades och så vidare. Utifrån de kunskaper de fick med tidtagaruret så kunde de alltså räkna ut att personalstyrkan kunde halveras. Men så bra då! För visst är det så att man som vårdbiträde BARA gör rent konkreta saker som att mata och bädda?
Nej, för mig är det inte konstigt att de gamla tycker att de är förvarade. För mig är det inte konstigt om de blir glömda på toa i timmar, om de inte får sin medicin eller om de blir ovarsamt behandlade. Jag är inte ett dugg förvånad!
Vårdbiträden, undersköterskor och alla andra som arbetar längst ner i den verkliga verkligheten får hela tiden höra att de har "en påse pengar" som ska räcka till allt. De får höra att de ska vara tacksamma för att de har jobb. De får höra att de inte får kosta på sig någonting helst. Personalrummen är undermåliga, där jag arbetade var det fråga om en skrubb med en toalett där inte ens hela gruppen kunde ha möte på en gång, för man inte fick plats. (Det ska tilläggas att det ändå aldrig gick, eftersom någon måste sköta arbetet på avdelningen också.)
På den avdelning där jag arbetade var det hela tiden slitningar i personalgruppen, sjukskrivningar, personalomsättning och de gamla och deras anhöriga var allt annat än nöjda.
Men på APT-mötet fick vi höra av vår enhetschef att den berömda pengapåsen skulle bantas än mer. Vi fick höra att nya och mer ergonomiskt utformade sängar eller reparationer av undermåliga lås eller vad det nu kunde vara, kostade för mycket. Vi fick dessutom veta att det skulle vara för lite personal under sommaren, eftersom pengapåsen inte räckte till rätt bemanning. Vikarielistorna skulle rensas. Extratimmar skulle täckas upp av de som arbetade deltid och som ville ta extra timmar. Ja och så värst av allt, hade man något att klaga på så blev man ständigt bemött med att det inte fanns pengar, att man bara var vårdbiträde och inte visste tillräckligt mycket om det man klagade på, eller att man överdrev...
Men det ska också sägas att det inte var så många som verkligen öppnade munnen och sa något heller. I fikarummet visste alla vad de tyckte, men när det var dags för möte med chefen så kneps munnarna ihop. En kollega sa till och med till mig en gång att det inte var någon idé att klaga, det var bara att bita ihop och kämpa på.
Så ja, ovärdigt bemötande smittar tror jag! Jag ska ALDRIG mer arbeta där jag var anställd i alla fall! NEVER EVER AGAIN!
Min mamma hamnade på ett boende där de bodde i en liten grupp och där personalen verkade trivas lika bra som de boende. Så jag vet att det finns äldreboenden som inte är som det jag arbetade vid. Men jag blir ändå inte alls förvånad när jag läser om den minskade kvalitén på äldrevården!
Cicci Wik, Tjej-tant-käring
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
