Skriv idag om: Harvardprofessorn och EU som ett land | Sveriges fall i a-kasseligan | Reinfeldt i Agenda Börja här!
RESOR
Artikel
av Magnus Carlbaum
publicerad 11 jul 2007 kl. 12.15:
Backpackerlegenden Mama Hanh
Det finns legender - och så finns det backpackerlegender. Mama Hanh var ett namn som viskades mellan ryggsäckarna i slutet av 90-talet. Och hennes resa liknade ingen annan.
1999, Nah Thrang, Vietnam. Anton och jag befinner oss mitt i sydostastienresan. Vi har åkt i en för liten buss för mina långa ben, ned från Hanoi, och sett fler trafikolyckor längs vägen än jag någonsin gjort förut. Nu sitter vi och väntar i vårt hotellrum. Det är tidigt på morgonen, och vi ska bli upp-plockade av Mama Hanh, som ska ta oss på en båttur.
Vi hörde talas om Mama Hanh redan i Thailand. "Ska ni killar till Vietnam? Om ni åker förbi Nah Thrang, så missa för allt i världen inte Mama Hanh's Green Hat Boat Trip". Vi hade sett frågande ut då. Vad hade en grön hatt med en båtresa att göra? Vem var denna Mama Hanh? Ingen ville förklara närmare. De såg ut att ruva på en ljuvlig hemlighet. "Ta båten", sa dom bara.
Så kommer en liten minibuss och hämtar oss. Solen har ännu inte gått upp då vi brummar iväg mot stranden. Där ligger ett par gamla träbaljor till båtar förtöjda. Ovanpå däck har de två våningar. Översta våningen verkar vara menat som ett soldäck. En av båtarna är definitivt risigare än de andra. Den blå färgen flagar inte lika mycket som den hänger sig fast för sitt liv. Det är också den enda båten som har en liten eka i släp, fasttöjd med rep. Det är vår båt.
Andra backpackers dyker yrvaket upp ur andra bilar, från taxis och minibussar. Solen kisar just fram över horisonten då en sprucken högtalare gastar "Everybody get on the fucking boat!" Det här är första gången jag ser Mama Hanh. Min första tanke är att trippen har fått helt fel namn. Den borde heta Papa Hanh's gröna hatt, för detta måste väl ändå vara en karl jag har framför mig? Eller? Mama Hanh har på sig militärkläder från topp till tå. Kängor, camo-färger, rubbet. Och som pricken över Mama, en grön jägarmössa djupt neddragen över flottigt hår och läderhud. Två ögon plirar bland miljoner små rynkor mot mig under brättet på jägarmössan. "Fuck mama?" hon ler ett brett leende.
Båten tuggar igång med ett dovt chugga-chugga. Vi turister, backpackers må så vara, är fortfarande tystlåtna. En blandning av nyvakenhet och "vad fasen händer nu?" speglas i deras ansikten. Då drar den spruckna högtalaren igång, på högsta volym. Det är Adrian Kronauers röst. Radioprataren under Vietnamkriget som blivit känd såhär i efterhand genom filmen "Goodmorning Vietnam". Det är originalinspelningarna. Han presenterar med rapp röst The Doors och Mamas and the Papas. Jag ryser av välbehag inombords. Anar. Hoppas. Kan det här vara en sightseeingtur designat enkom för mig? Jag får det slutgiltiga beskedet då Mama Hanh greppar micken igen.
Min hjärna gör en konstpaus och försöker behandla Mama Hanh's tredje påstående. Hon måste skämta? Jovisst. Så måste det vara. Och vad som än händer så tänker jag inte Fuck Mama.
På båten finns, förutom Mama diverse andra båtanställda. Ett par vietnamisiska tjejer, ett brittiskt ungt par som jag först misstog för turister samt en mystisk liten vietnamesisk man som verkar väldans blyg för allt och alla. Anton och jag sitter uppe på soldäck och lapar sol medans vi tuggar långsamt ut mot några öar. Vattnet är azurblått och vi kan se koraller och fiskar överallt, det är bara att luta sig över relingen. Det känns som om den gamla skorven svävar. Fiskarna flyger. Korallerna är moln. Jag är i himlen.
"Everybody get in the fucking water!" Vad nu? Vi ser oss omkring. Båten har saktat in. Vad vi ser är besynnerligt. Parasoller gungar på vattnet ovanpå frigolitbojar. Det ser ut som en uteservering som översvämmats. Den brittiske killen har satt på sig simfenor. Han är på väg ned i vattnet, balanserandes på en back med vinflaskor. Han sätter en frigolitskiva på varsin sida av backen- och en lång till under stjärten, som sits. Så plaskar han vingligt ut mot parasollerna, med vinbacken i ett krampartat grepp. Baren är öppen. "No one stay on the fucking boat! Everybody in!" gastar Mama.
Vi greppar de flytdon som finns till hands. Jag får tag i en livring och hoppar i från taket. Nu är vi ett gäng våta backpackers som samlas kring baren. En del kramar frigolit, andra uppblåsbara djur. Vi är nu gästerna som vägrade lämna baren då Titanic sjönk. Allt känns overkligt på ett sprittande fnissigt sätt. Vinet är det vidrigaste jag någonsin druckit- och det spelar ingen roll alls. "Wine free! Weed free!" skrålar Mama Hanh. Hon sitter på sin frigolit-tron i vattnet, med en flaska äckligt vin i ena handen och en joppe i den andra. En spliff. En doobie. Det sjunker in. Hon skojade inte. Jag ser mig sökande omkring, och där!
Den lilla ekan vi haft i släp fyller nu sin funktion. I den sitter den lille blyge mannen och rullar joppar som han aldrig gjort något annat. Jag är en av de första som plaskar fram till kanten av båten. Lägger näsan på kanten och tittar storögt på honom. "Weed....?" Han ler blygt och petar försiktigt in en joppe i munnen på mig och tänder den. Sedan flyter jag bort, på alla sätt man kan. Jag flyter mellan två himlar. En med fiskar och molnkoraller. En med fåglar och och små vita molntussar. Backpackers glider förbi ibland. Vissa guppar sakta in under parasollerna. Anton vinkar till mig. Han har hittat ekan.
Jag ser på livringen runt mig. Om jag är förlorad- rädda mig aldrig.
Jag vet inte hur länge vi är där, vid "floating bar", men jag vet att jag hittar tillbaka till ekan en gång till.
Efternoteringar:
Rutten kostade oss 80 svenska kronor. Allt det Mama Hanh sade- var sant. Allt ingick. Efter floating bar dök vi, besökte någon ö och åt gudomliga frukter och fisk på takvåningen. Men minnena av det är fragmentariska och drömlika.
Polisen såg länge mellan fingrarna på Mama Hanh's verksamhet då den drog in massvis med pengar och turism till Nah Thrang. Men till slut slog man till och arresterade Mama. Man kan säga att Mama blev fuckad till slut. Hon är numera utsläppt igen, och får åter köra sin båttur- med ett litet undantag. Den är numera drogfri.
Magnus Carlbaum, Frilansskribent och rastlös resenär
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
