 |
MEDIA
Artikel
av Johan Seige
publicerad 16 mar 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/andreasivarsson (BY CC 2.0)
Avskedsfikat
Här kommer han, Börje, chefen! Klapprandes genom korridoren i sina svarta nyputsade skor. Doftandes Lagerfedth och pekandes med hela handen! Busy busy!
Så är det äntligen dags. Nio år på samma arbetsplats. Nio år med samma arbetsuppgifter! Nio års lidande! Men nu är det över. Sista dagen idag!
Märkligt, i nio år har jag gått och trampat i de här korridorerna, av vilka de åtta senaste varit rena pesten. Hur har jag stått ut! Och varför? Varför har jag inte sagt upp mig tidigare? Lönen är så låg att den borde kallas ersättning! Jobbet är så trist att det borde vara straffbart! Jag har, trots att det är mot min personlighet, vissa mornar jobbat fram förkylningar. Många "vissa mornar"! Men av någon outgrundlig anledning har jag ändå stannat kvar i nio år! Fast nu är det slut, over and out. Bara några timmar kvar i de här kommunkorridorerna, sen är det över. Ska bara klara av det här krystade avskedsfikat först, sen så. Droppa nyckeln på chefens bord och dansa ut i vårsolen. Ut till den öppna marknaden. Ut bland pengar och framåtanda. Där innovativa förslag lyfts och förvaltas, och inte bankas ner i dyn med den kommunala betongrövspålsmaskinen. Ut dit där man har möjlighet till avancemang, möjlighet att utveckla sin kompetens, utan att bromsas upp av en massa gråhäckar som gett sig tusan på att sitta kvar på sina poster ända till de blir utrullade i permobiler!
Dåså, fikadags. Jädrans vad de har dukat fint! Tårta och kakor och allt. Ska jag ta det som att de tycker det är skönt att jag slutar, eller att jag varit en bra arbetskolega? Om ett par timmar, fri! Det enda som betyder något.
Här kommer han, Börje, chefen! Klapprandes genom korridoren i sina svarta nyputsade skor. Doftandes Lagerfedth och pekandes med hela handen. Busy busy, full fart, hela tiden. Vilken fåntratt. Han skulle inte klara tre minuter ute i den riktiga världen. Men här, här bland kommunaltjänstemännen är han kungen, nr 1, el bosso! Titta, nu lägger han handen på min närmsta chefs, Louise, axel. Jag kan ge mig fasen på att de har något ihop, lite kuckelimuck i kakförrådet. Kolla, så fjollig hon blir! Fnittrande och fjantande med kaffekoppar och papperstallrikar. Hon fnittrade så där lagom när vi hade medarbetarsamtal för ett år sen.
- Du har inte riktigt fullgjort dina åtaganden senaste året, Johan!
- Tycker du inte?
- Nej, Johan. Det är faktiskt så. Så någon individuell löneökning kan vi tyvärr inte ge dig i år.
- Mmm, man får det man betalar för Louise! Så egentligen är det förvånande att jag ens kommer hit, med tanke på vilken skitlön jag har!
Vårt förhållande har varit lite... ansträngt sen dess.
Här kommer Siv med socker och gräddkanna. Allas våran sekreterare Siv. Allas våran försynte och timide fågelunge, Siv. Stackars liten. Så konflikträdd att hon knappt törs säga att det regnar ute, med rädsla för att göra någon ledsen. Jag minns när vaktmästarpraktikanten skulle reparera kopiatorn. Det saknades en skruv eller stålfjäder eller vad det nu var.
- Rör inte kopiatorn förns jag kommer tillbaks, jag ska bara hämta... sa han och försvann runt hörnet. Diplomatiska Siv råkade vara på damrummet när praktikanten försvann, och hade följaktligen inte hört uppmaningen om kopieringsförbud. Glatt satte hon därför igång och kopiera i samma sekund som hon kom tillbaks, i tron om att apparaten var lagad.
Det brakade till, sen gnisslade det ganska ordentligt, innan kopiatorn började ryka. Hon sjukskrev sig i tre dagar efter haveriet. Det tog ett par månader innan hon vågade närma sig kopieringsmaskinen och vaktmästeriet igen!
Där har vi Linda på arkivet. Hon är snygg, eller är hon det? Vulgärt sexig på något vis. Hur gammal kan hon vara, 24-25 någonting? Lite framåt och flörtig, med allt och alla. Promiskuös, hörde jag en av drak... kvinnorna på avdelningen under oss kalla henne, i kaffeautomatkön en dag. Hoppar i säng med allt som har en puls, sa de! Förra julfesten försökte hon ragga upp mig, tror jag i alla fall. Det var lite kul, eftersom Leffe på vaktmästeriet jagat henne i ett par år och tydligen bestämt sig för att hon i år skulle få honom i julklapp. Efter att ha hinkat i sig en försvarlig mängd öl, vinglade han fram till henne och satte igång. Responsen blev inte vad han hoppats, men vi som satt och såg på hade fantastiskt kul. Rätt vad det var, mitt uppe i en av hans stora knäböjande kärleksförklaringar, reste hon sig och gick fram och petade till mig med en lång Ferrariröd nagel och satte sig i mitt knä. Leffe gav mig onda ögat, och har sedan dess gjort allt i sin makt för att göra min tillvaro på kontoret jobbig. När skrivbordsstolarna skulle bytas ut t ex, fick alla nya utom jag. Jag har konstant slut på gem, postitblock, pennor och USB-minnen. Min sopkorg försvinner ibland. Telefonen var urkopplad i tre dagar, ända tills jag upptäckte att sladden klämts så att den nästan gått av.
- Du har väl rullat över den med stolen!, sa han med ett sataniskt leende.
- Hur då, sa jag, den har ju inga hjul?
Efter det försvann min linjal och häftapparat, för att aldrig mer bli återfunna.
Linda, som sagt, är lite slampigt läcker på något vis.
Där har vi Sigge. Kontorets clown. Travexperten som älskar att berätta roliga historier. Alla tycker att han är så fantastiskt kul, utom jag. Är det något fel på mig? Han berättar den ena historien efter den andra. Den tredje familjeinsidenten efter den fjärde, och folk skrattar så de nästan pinkar ner sig, och det ända jag lyckas åstadkomma är ett tillgjort flin, för gemenskapens skull. Herre gud, vad skönt det ska bli att sluta här!
Värstans då, vad mycket folk det har samlats i fikarummet. Har de kommit för att de tycker att det ska bli skönt att jag ska sluta, eller är de bara sugna på tårta? Det måste vara en 14-15 pers runt bordet. Slår vad om att hälften inte har en aning om vad jag heter!
- Jaha!
Louise reser sig.
- Har alla fått kaffe? Bra. Jaha, Johan! Du har ju jobbat här på våran avdelning i nästan nio år nu. Det är inte klokt va, vad tiden går. Du har ju varit med om en ganska stor omorganisation vad gäller våran avdelning, och har gjort ett fantastiskt jobb. Jag tror jag talar för alla oss när jag... bla bla bla.
Hon är faktiskt rätt snygg, på ett lite torrt strikt vis. Vältränad fast kropp. Skjortan knäppt enda upp. Inte ett hårstrå fel. Kjolen och kavajen fullständigt skrynkelfria. Jag vill inte säga sexig, men lite hård och halvfarlig på något sätt. Tänk om jag skulle resa mig upp, svepa kaffekopparna åt sidan, kliva över bordet och ge henne en riktigt djup porrfilmskyss. Smack! Smeta ut hennes läppstift! Mitt framför alla! Och sen hoppa ner från bordet och daska till hennes stenhårda friskis & svettisbak och säga åt henne att om hon vill ha en riktig avrivning så bjuds det upp i kopieringsrummet inom tre! Ha ha, ja jädrans! Då skulle det höjas på ett och annat ögonbryn.
- ...och det vet vi, för du är en driftig man Johan, så lycka till i fortsättningen!
Ett paket! Fasen! Hur gör man? Ska jag öppna det nu eller vänta tills jag kommer hem?
- Ja du, Johan! Jaha, då var det storbasens tur. Det var inte dåligt, va? Vilka lovord. Det är nog tur för mig att du slutar, annars kanske du skulle ha tagit över mitt jobb och slängt ut mig på gatan.
Han skrattar bullrande, och alla runt bordet kluckar och fnissar med. Jag ler och försöker mena det.
- Vi har ju förstått länge, Johan, att du varit på väg härifrån. Förstå mig rätt, Johan. Jag menar inte att du misskött dig på något vis, men jag har förstått på ditt arbetssätt att du haft andra ambitioner. Och din kunskap är ju unik. Du har tillfört... bla bla bla.
Vi har aldrig gillat varandra, chefen och jag. Första gången vi sågs sprakade det till i vibrationssensorerna. Negativ negativ negativ!!! Varning varning varning!!! Inte gillaknappen nedtryckt!!! Vi funkar helt enkelt inte ihop. Som fel ledningar ihopkopplade. Vänstersko och högerfot. Regn och ylletröja. Tugga och folie. Sand och äggmacka.
Och nu står han där och orerar om hur bra vi sammarbetat, och hur kul det har varit. Hur jäkla bra jag är. Bullshit in the morning, om jag får utrycka mig på franska! Han dundrar omkring i sin feta BMW, och stinker svindyr deo. Lunchar med de högsta politikerna i stan, och sitter med i fler styrelser än han har en aning om! Så står han här och låtsas att han är en av oss! Undrar vad som skulle hända om jag sträckte mig över bordet och tog tag i hans slips och drog ner hans huvud till bordsnivå och utan ett ord gav honom en tryndammare! Pang bara! Rätt över snoken! Sen avsluta det hela med att hälla tårtan över honom. Lite barnsligt kanske, men fasen så roligt det skulle se ut.
- ...inte jobbat här i 25 år än, så någon klocka får du inte, ha ha. Men lycka till i framtiden Johan.
Ett paket till! Skit också!
(Fortsättning följer)
|
Annika Widén
