 |
Artikel
av Liolin Vernram
publicerad 29 jul 2011 kl. 06.00:
Attentatet i Norge - varför denna förvåning?
I media är det viktigt att först rapportera hur många svenskar, som har fallit offer i attentat, på grund av naturkatastrofer, etcetera. Jag ställer mig frågan varför. Beror människovärde på geografisk hemvist?
Apropå de nyligen inträffade dåden i Norge, så kan det påpekas att jag för några dagar sedan (förmodligen under lördag eftermiddag den 23/7) hörde på radio att man diskuterade Sveriges beredskap, jämfört med Norges. Man undrade om Sverige har någon beredskap för liknande händelser, hur den beredskapen i så fall ser ut, talade om Sveriges armé, etcetera.
I ärlighetens namn - om det nu är viktigt med ärlighet - ska det påpekas att detta radioinslag var den första mediainformation som jag tog del av, angående dåden i Norge. Dessförinnan hade en släkting informerat mig per telefon.
Sedan det radioinslaget har jag, svenska folket och otaliga andra människor världen över dagligen och "minutligen" matats, ja bombarderats (ursäkta ordvalet men så fungerar det ju, rent bildligt!) av uppgifter och starka fotografier i fallet.
Fråga:
Är det rimligt att svenska folket bombarderas med uppgifter om detta, om gärningsmannens så kallade "manifest" på 1 500 sidor, med mera, med mera?
Följdfråga:
Tror någon på fullt allvar att detta "vansinnesdåd" är en människas verk?
En norska skrev nyligen på "Facebook" att hon hade väntat sig ett liknande dåd och jag väntar i min tur fortfarande, med spänning, på hennes svar därvidlag. Jag är nämligen lite förvånad över att hon skrev som hon gjorde. Däremot är jag inte förvånad över att dylika händelser (bombning av regeringsbyggnad och massavrättning av ungdomar med politisk anknytning) sker i största allmänhet. Varför?
Svar:
Detta samhälle (det västerländska men även andra) och dess utformning skapar så kallade "tickande bomber", som kan brisera närhelst måttet är rågat. Måltavlan kan bli: precis vem som helst!
Detta samhälle (samma som ovan) tycks vilja ha det precis så
Samhället tycks inte ha något som helst genuint intresse för att införa nolltolerans för till exempel viktiga begrepp som krig, svält, vapen till den enskilde, med mera.
Tvärtom inleder till exempel världens enda supermakt krig, gång på gång (Irak, Afghanistan), under olika falska förespeglingar.
Fakta
Inga massförstörelsevapen fanns i Irak (däremot olja!) och ingen herr bin Ladin i Afghanistan (däremot vallmo-fält!). Bara två exempel.
Fråga:
Vilka problem lider världens enda supermakt av, mer exakt, förutom att pengarna snart tycks vara slut... officiellt sett, alltså? Paranoia?
Resultat:
Det handlar om "input" och "output", det vill säga samhället får vad det förtjänar och har "investerat" i.
Det kan låta långsökt, för den oinvigde, men så fungerar samhället.
Om samhället verkligen ville minimera till exempel förekomsten av "psykiskt sjuka", så finge det väl också lov att minska risken för psykisk sjukdom och ta hand om dessa sjuka, eller hur?
Jag tycker att den andra punkten ovan, att samhället vill ha det så, är graverande, likt en sorts grekisk tragedi av Aischylos - tragöden [(http://sv.wikipedia.org/wiki/Aischylos)].
I de grekiska tragedierna, till exempel den om Oidipus [(http://sv.wikipedia.org/wiki/Antigone_(drama))], stack man ut sina egna ögon, hängde sig, blev galen, hämnades eller uttalade sitt missnöje på annat sätt. I den världen tycktes även den så kallade "hedern" spela stor roll, vilket är intressant som jämförelse med Sverige, där feminister hävdar att den spelar roll, vilket den inte gör i större omfattning.
Hur som helst... är det faktiskt på det viset att samhället vill ha och tål vansinnesdåd, liksom det i Norge? Samhället kanske räknar med sorgetiden... att allt blir bättre med tiden och så vidare. Skrämmande tankar, åtminstone för mig.
Vem är med mig? Vem är emot?
|
