KROPP & SJÄL
Artikel av Angus Liddell publicerad 15 jan kl. 06.00:

Att tro

"Är det kanske inte på vad vi tror som är viktigt utan bara att vi tror? Är det även så att ju fler som tror på samma sak, desto större kraft får detta objekt eller den gud det nu skulle röra sig om?"
Jag låg i min säng häromdagen och funderade, plötsligt kände jag hur något positivt jag burit på bara försvann. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var men att det var något stort som sedan länge funnits i mitt innersta, det stod helt klart.

Jag reste mig upp och kände mig tom, gick ut till min fru och sa "Idag har jag slutat säga att allting är möjligt, jag vet inte varför men det blev bara så." Hon tittade på mig och jag kunde se att hon med lite sorg i blicken insåg att en del av mig gått förlorad, en del som alltid har funnits där, och som glatt och tröstat en hel del människor när det funnits tårar.

Jag tror att en bidragande orsak är att jag häromdagen läste om en förlupen kula som kom in i kyrkan och dödade en fyraårig pojke som satt där. I kyrkan, vad ska man dra för slutsats utav detta? Jag som i alla tider, när det varit som värst och jag ej haft någon att vända mig till riktat ett samtal uppåt. Finns det ingen täckning längre, är det alla fasor och orättvisor runtomkring som gör att man tappar tron på det fantastiska?

Vad är tro? Ensamma människor som blir sjuka klarar mycket sämre av att återhämta sig än de som har familj och vänner omkring sig, gamla människor som mister sin käraste livskamrat kan helt sonika ge upp och precis som om de stänger av livet dör de själva kort efter. Har vi även då samma förmåga att driva fram liv inom oss själva, som vi har att stänga av? Är det oss själva vi ska rikta tron till? Det är ju allmänt känt att om man går runt och är lycklig så sprider man lycka, som smittar på ett otroligt sätt.

Kan det vara så att tron i sig och inte just det vi tror på, är den drivande kraften som kan påverka så mycket mer än vad vi tror ?

Det är i dagarna två år sen som min far dog, han trodde inte på Gud, han trodde med all säkerhet inte på kärleken under det mesta av sitt liv och jag undrar om han trodde på livet överhuvudtaget under en stor del av sitt liv. Jag vet att han både trodde på livet och kärleken när han dog och kanske även på en ljusare framtid för oss barn. Ett medium sa en gång att ”jag kan prata med den och den och den men din far står med ryggen till för han tror inte på sånt här och har aldrig gjort”.

Varför skulle han förvägras rätten att göra sig hörd efter döden om andra kan via ett medium? Om det nu överhuvudtaget är möjligt? Eller skulle själen fortsätta att streta emot det man ej trott på?

När jag genomgick psykoterapi för många herrans år sen skulle skulle min terapeut på semester, jag hade precis börjat känna att det fanns någon jag kunde prata med och börjat låta all fasa och skräck forsa ut under våra samtal, panikångesten kändes möjlilg att hantera och på nätterna när jag inte kunde sova så kunde jag bara tänka på att terapeuten fanns i samma stad, det hjälpte.

För att hjälpa mig genom tiden tills att hon skulle komma tillbaka bad hon mig att välja en sten i en liten hög av stenar hon hade på ett bord i det rum vi träffades, om jag kände att paniken var på väg skulle jag hålla stenen i min hand och tänka på vad vi klarat av hitills, och otroligt nog hjälpte det, det enda krav hon hade var att hon skulle få tillbaka stenen när vi träffades igen. Hon fick stenen och la tillbaka den i högen som om inget fantastiskt hade hänt och som om stenen var precis som dom andra stenarna.

För mig var stenen speciell och på något sätt kändes det som om stenen kunde laddas med tro och kraft från olika personer och ju fler som använt den och trott på den desto starkare skulle den bli.

Att jag kunde styra min ångest med ren vilja kunde ju bara bero på att jag på något sätt trodde på det här, alltså inre tro. Hur mycket kan vi då påverka med vår egen tro?

Är det kanske inte på vad vi tror som är viktigt utan bara att vi tror? Är det även så att ju fler som tror på samma sak, desto större kraft får detta objekt eller den gud det nu skulle röra sig om? När man säger att "tron kan förflytta berg", är det vår egen inre tro bara på något, och inte på en speciell gud?

En sak är i alla fall klart fantastiskt med livet, precis som med det jag skrivit här finns det fortfarande en hel del frågetecken och det känns verkligen skönt, jag ska nog finna tillbaka den kraft som försvann häromdagen, det beror nog helt på vad jag tror är möjligt.