 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 26 jul 2010 kl. 06.27:
Att släppa taget om skulden, inte kärleken
Man kan som barn bli ålagd onödig skuld som sedan påverkar kärleken för resten av livet.
Jag kommer aldrig att släppa taget om mina barn så som min mamma gjort om mig. Hur skulle jag kunna göra det när jag vet vilken smärta det medför, och när jag vet hur svårt det är att känna tillit till andra i vuxen ålder.
Genom åren har jag lärt mig att det man är mest rädd för, är också det man blir utsatt för. Man blir prövad så man kan släppa taget och bli mer vis (?), eller jag kanske hellre vill uttrycka det som hel inombords.
Min rädsla har varit att inte tillhöra, men ändå har jag aldrig tillhört. Genom att inte tillhöra är man inte välkommen och i förlängningen är jag då en dålig människa. I mitt vuxna huvud har hjärtat sagt till mig att om man som barn blir utlämnad och har en känsla av att inte vara önskad så har man inget värde, för vem kan förneka ett barn kärlek?
Det lilla barnet, så oskyddat som det är har alltid rätt till kärlek. Barnet har inte det stora perspektivet och kan inte tänka objektivt och med framförhållning. Det är i nuet och i de känslor som förmedlas i dets omgivning. Barnet har alltid tentaklerna ute för att få reda på om det har någon skuld i det som hänt. Det ser kanske hur mamman är ledsen men hör henne säga att hon inte är det. Barnet ser hur blicken fälls ner när lögnen kommer som egentligen inte borde förmedlas till de oskyldiga. För är det inte så att barnet är oskyldigt? Hur kan ett barn ha skuld förutom den som är de vuxnas och som de sedan bär med sig resten av livet?
Jag har bestämt mig för att jag inte vill bära på någon annans skuld mer. Genom att ta det beslutet har jag åter igen förlorat en mamma. Inte för att jag sagt eller gjort något som varit emot mina principer, utan för att jag inte ber om ursäkt mer.
Idag ser jag den skuld jag blivit pålagd, och jag ser den tacksamhet jag borde känna gentemot min adoptivmamma som tycker att hon varit en hjälte som tagit mig bort från socialgrupp F när jag var tre år gammal, men jag vägrar känna tacksamhet mer.
Jag, precis som mina barn, har rätt till villkorslös kärlek, uppmuntran och förståelse. Min rädsla avtar för jag vet att jag klarar mig själv. Jag börjar förstå mitt eget värde, och har inget behov av att passa in. Jag har min egen familj nu, även om den haltar lite utan man, men jag är oerhört viktig med att inte ge dubbla budskap, och ger barnen all den kärlek de behöver för att kunna bli så hela som möjligt. Ingen är perfekt och de har säkert några trauman, men jag hoppas de får något som jag aldrig fick och som tyvärr format mig.
Det är slut på semestern. Den lille har åkt till sin pappa i några veckor vilket föranledde lite tårar från oss båda två, men jag sa till honom att det är okej att vara ledsen.
Den store åker på festival en vecka i morgon och det blir bara jag och katterna kvar. Ensamhet, men ändå inte. Att släppa taget hör till livet bara mina nära vet att kärleken aldrig försvinner.
|
