 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Isabella Mendrix
publicerad 12 jul 2008 kl. 10.58:
Att plocka jordgubbar
Igår plockade Mamsen och jag jordgubbar i Edsvalla. Höglundas självplock.
Jag svängde in på mamsens garageuppfart och parkerade där, eftersom Mams envisades med att vi skulle åka i hennes lilla vita Citroën. Det var ett misstag. Det visste förstås inte jag, just då, men Mams borde ha vetat det.
När jag klev ur min bil:
- Ska du ha dom där på fötterna? undrade Mams och pekade på mina bekväma tygsandaler med målarfärg på.
- Ja, skulle vi inte plocka jordgubbar?
Mamsen log.
- Jooo, men du borde nog ha stövlar på dig.
När jag klev in i Mams bil:
- Vad ska du plocka jordgubbarna i?
Mams ställde sin egen ljusblå hink i baksätet jämte sina ljusblå seglarstövlar.
- Den här, tycke jag och slet upp en randig plastkasse ur handväskan.
Mams log igen.
- I en så´n får du bara jordgubbssylt...
Hur kom det sig att min jordgubbsbelevade Mams kom med all nödvändig bärplockarinformation, när det var för sent?
Mamsens Citroën skumpade iväg. Med oss i, som två buktalardockor längst fram.
Mams körde i 60, där jag vanligtvis "blåste" fram i 100.
Det är 70 och 90 i hastighetsbegränsning på vad jag och de flesta andra tycker är helt givna 110-vägar, dvs. raksträckor - breda, bra vägar och ingen skymd sikt. Men icke en km under frustrationsgränsen.
Nu ska farterna sänkas ännu mer, mest överallt. Och överträder man hastigheten så ska man betraktas som en vårdslös förare och bötfällas - svindyrt.
En beslutsgubbe har antagligen kört i diktet och slagit överläppen i ratten längs just en sådan väg och anser därför att alla måste få en lagstiftad krypfart, så att ingen annan dålig förare ska behöva skylla sig själv i fortsättningen. För givetvis är det hastighetsbegränsningen det är fel på, inte var och ens trafikvett.
Minoriteten avgör öden för majoriteten. Så är det. "Kollektiv bestraffning" ligger alltid som en oangenäm doftslinga efter nyordningar och lagstiftningar som formger en alltmer framträdande diktaturstat.
Och nu började fartkameror monteras upp på alla möjliga och omöjliga kortare och längre sträckor. Inte av rättfärdigande sk säkerhetsskäl, utan för att staten ska kunna pungkrama medborgarna på ännu mer medel. Snart får vi nog betala skatt för få att andas utanför särskilt anvisade områden. Hur skulle påbudskyltar i sådana sammanhang kunna utformas?
"Andningsvägar med förbjuden genomfart".
Det är sådant våra bil- och vägskattemedel går till, inte till behoven av att reparera urusla lantsortsvägar. Folk på landsbygden har ofta 10 mil (plus/minus) tur och retur till arbetet. Med dagens fantasifulla besninpriser ska lantortsborna försöka ha råd att tillryggalägga alla dessa mil på skämtvägar, som inte ens är hela mellan hålen.
Måste vi betala moms på jordgubbarna vi plockar också? Jadå. Först ska vi plocka dom själva, sedan ska vi betala skatt på dom med våra redan beskattade löner.
Vi har sannerligen hamnat i överförmynadarsamhälle. Kontroller hit och dit, och kontroller för kontrollerna och kontrollanter till kontrollanterna. Ännu mer svindyrt för skattebetalarna. Skattemedel som kunde gå till sjukvården istället.
Denna allt mer tilltagande kameraövervakning av oss halmpyntar man med en FRA-lag, som kryper ända in i våra dagböcker (bloggar) och privata email - med sina konspitationsteoretiska, långa öron.
Och vad gör vi? Svär och anpassar oss. Med eller utan jordgubbar.
Men, hastighetsbegränsningar påverkar inte Mams. Hon kör sina 60 eller 70, oavsett. Hon gör tvära undanmanövrar och bromsar för allt som en vanlig människa svårligen förutser.
"Åh" "Hjälp!" "Nämen-iiiiii!" ackompanjerar hon sin framfart med sin genomträngande och inlevelsefulla röst.
Hon tvärbromsar så bakvagnen slänger.
- Vad är det? säger man uppskrämd och grabbar tag i takhandtaget.
- Stackars fjäril!
Eller:
- Vad är det? säger man uppskrämd och grabbar tag i takhandtaget.
- Var det en tuva eller dött djur där?!
Eller:
- Vad är det? säger man uppskrämd och grabbar tag i takhandtaget.
- Dom tutar bakom!
Det är ofta överförsiktiga människor som orsakar olyckor. Folk blir frustrerade och tar risker som dom annars aldrig skulle ta, bara för att kunna ta sig förbi en 60-krypare.
Eller så kör de in i bakänden, därför att det inte finns en enda människa som förutser att det finns Mamsar i trafiken som plötsligt tvärbromsar för att rädda livet på en framfladdrande fjäril. Eller ser en regngroda i vägbanan.
Vi parkerade på ett gärde och jag köpte en hink för tio kr. Inte för att jag förstod riktigt varför. Tryck och tyngd på de nedersta jordgubbarna blev väl detsamma i en bärkasse? Däremot var det enklare att bära och plocka i en hink.
1-0 till Mams.
Stövlar behövdes dock inte, inte ens Mams bytte om till sina medhavda seglarstövlar.
1-1.
Det tog ungefär en kvart att fylla två ordinära kärringmagar och två skurhinkar med jordgubbar. Stora, eldröda, söta och saftiga Corona - de allra godaste jordgubbarna.
Vi rökte varsin cigarrett, lämpligt stående till anklarna i torrt hö. Därefter tänkte vi köra hem.
Tänkte, alltså.
- Bilen startar inte, sa Mams. Nu är den sådär igen!
Jag blev stel i hela kroppen.
- Hurdå "sådär"?
- Att den inte startar på en halvtimme efter att man kört den. Vi måste vänta.
Jag sjönk ner som en femåring i sätet och stönade högt.
- Och varför skulle vi promt använda din bil, när du visste om det här hela tiden?
Jag blängde på henne och stoppade munnen full i jordgubbar. Trots allt tacksam för provianten, när det nu var som det var.
- Jag trodde det skulle ta längre tid att plocka jordgubbar, försvarade hon sig.
Nåväl. Gjort var gjort.
Nu hade vi bara att vackert vänta på att motorn skulle kylas av tillräckligt mycket för att vilja starta igen. Efter sin egen konsts alla regler.
På hemvägen satt vi tysta. I 70 km i timmen.
När vi nästan var hemma, så bröt Mamsen tystnaden och log:
- "Du sa ju att du inte skulle plocka så mycket", travesterade hon Lidel-reklamen, och jag sken förlåtande upp igen och replikerade:
- "Jag sa att jag inte skulle plocka f ö r så mycket!"
|
