Att musikskrika högst

Jag hörde på avstånd tisdagskvällens sammandrag över vad vi hade att vänta oss som huvudnummer i pingstens TV-underhållning. Eurovisionsschlagerns stora final i Malmö. Av större vikt än alla krig och eurokriser. Jag har problem med alla dessa skrikande tjejer. Inte med deras exteriör, nejdå, det är förtjusande unga fruntimmer som har samlats till evenemanget. Alla vill bli stjärnor och rusningen till uttagningarna är stor och alla tror att de kan sjunga. Och deras agenter håller med dem i det längsta.

Det är sättet att sjunga, waila, skrika rakt ut, som stör mig. Visst har jag fått en och annan kvinna att skrika. Otidigheter eller kortfattad ordergivning, vanligtvis. Men måste man verkligen uthärda dessa ljud? Okej, de flesta skriker rent, håller den ton de ska och som stämmer med ackompanjatörernas tonart. Men skriker gör de. Som stuckna grisar, som vi sa förr. På den tiden nöjeskonsumenten kunde skilja mellan en sångerska och en stucken gris.

På 1970-talet lärde oss våra kommunistpolare att avsky ABBA - deras tungt kommersiella låtar var fy sjutton och aja baja för oss tillkämpade rödingar där vi trampade framåt i de röda fanornas slagskugga. Utan att ana att vi halkade två steg bakåt för varje steg framåt. Sjungande "Omoralisk schlagerfestival" med Sillstryparn från Göteborg.





Det bästa med Sillstryparn var kanske att han aldrig skrek som en stucken gris. Nationalteatern hette de som var stora då. Men ABBA:s sound med de fantastiska flickorna och mästaren vid kontrollbordet, Michael B Tretow, förekom även i progressiva lyssnares högtalare. Kanske mest i festsammanhang.

Alla har vi väl genomlidit en stund med den svettiga "Hanna från Arlöv". Hon som förpestade arbetsmiljön med sin önskan om fläktar som visade sig inte göra den ringaste nytta när den fackliga kampen givit resultat och arbetsgivaren byggt om.





Kenta, en av de svenska kändismodsen, var uppe i den svenska melodifinalen, 1980. Varför har väl ingen ännu förstått...





1970-talets så kallade progressiva populärmusik följdes upp i slutet av decenniet av Ebba Grön och fenomenet Thåström.





Basgångarna kittlar ännu i ryggmärgen. När jag hör Ebba så känns min 35-årsålder inte så avlägsen. Som den är.

Av Lennart Lundwall 20 maj 2013 06:00