 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Linda Thilén
publicerad 29 maj 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/holisticmonkey (BY CC 2.0)
Att luncha med en moldavisk uteliggare
Hur långt sträcker sig vår barmhärtighet? Har vi bara utnyttjat Florin? Och vad skulle egentligen hända om alla med tak över huvudet valde ut en människa i nöd var att hjälpa?
Jag minns första gången jag läste Stig Dagermans dikt, ett glasklart budskap inbäddat i bomullsmjuka rim. Jag var inte gammal, jag hade en häftig själ. Dikten gjorde intryck på mig, födde en hemlig förhoppning om att en dag göra glasklara val.
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra,
En annan människa väl
Men detta är redan så mycket
Att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
Betyder en broder mer
Första gången jag såg dig sittandes på din resväska tänkte jag: "Där sitter en ung man och väntar på en taxi". Andra gången lade jag märke till pappersmuggen du hade framför dig. Sex månaders praktik. Jag gick förbi dig varje arbetsdag, morgon och kväll. Du satt där och såg ut som att du väntade på en taxi.
En decembermorgon: Mitt hjärta stannade för ett litet tag. Jag såg dig inte när jag kom upp från metron, jag skyndade över gatan. Hade vintern tagit dig? Men du satt där, skymd av en grupp turister. Jag andades ut. Jag visste inte ditt namn.
Näst sista dagen på praktiken tog jag mod till mig och frågade hur du mådde. "Inte bra", sa du. "Vad har hänt?", undrade jag. Dagen innan stal någon väskan med dina kläder medan du var inne på bageriet med en dam som bjöd på kaffe.
"Vill du äta lunch med mig på torsdag?" frågade jag.
På torsdagen åt vi lunch på ett brasserie vid Madeleine. Jag tog dagens rätt - pasta bolognese. Han tog kycklingfajitas. Han hette Florin. Florin från Moldavien där hans månadslön låg på 90 euro. Han som sålde huset han fått ärva tillsammans med sina bröder och systrar, för att ha råd att gifta sig med en rumänska för 3000 dollar och få papper till Europa. Som tog sig till Italien, jobbade som målare, hade en lägenhet i utkanten av Rom, träffade en tjej, tjänade 1300 euro i månaden, lärde sig italienska och åt sig mätt på pasta.
Italien äntrade krisen, lönen sänktes för att sedan tyna bort helt och Florin gick sysslolös, rastlös, framtidslös. Ett erbjudande från en rumänier i Österrike om jobb och gröna skogar kom som på posten. Florin åkte till Österrike och jobbade på ett bygge i fyra månader. Han fick med jämna mellanrum fickpengar till mat och cigaretter, aldrig någon lön. Fyra månader utan lön. När han gick till polisen hämnades chefen, väl tillbaka i rummet han hade fått låna visade det sig att hans tillhörigheter gått upp i rök. Florin begav sig tillbaka till Italien, till Milano, och därifrån, desperat, till Paris. I Frankrike finns det jobb, kanske, hoppas, ett sista halmstrå. Inga vänner, ingen familj. Vi har snart ätit färdigt. Jag har fått ett livs historia serverat på en lunch.
Florin röker ibland, för att inte bli galen, säger han. Han pekar mot sitt huvud och gör cirklar med pekfingret. "Det är svårt", säger Florin. "Det är livet", säger han och ler.
-Vad tänker du på? När du sitter där?
-Ett jobb, ett hus. Och en familj. Man måste se framåt, man måste hoppas. Det är svårt. Men det är livet.
-Var sover du?
-Ute.
-Ja... men var?
-Jag sover i dörren in till Paul, bageriet mitt emot.
-Var sov du i vintras?
-Där.
-Du kan inte ha sovit ute? Det var minus femton!
-Jo.
-Sov du ute?
-Ja.
Det blir tyst. Jag häller upp mer vatten. Florin dricker Cola.
-Kunde du inte... sova i metron?
-Nej... för mycket droger. För mycket alkohol. Zigenarna är där. Jag kan inte vara där.
Florin sätter alarmet på mobilen på 05.00, han vill inte bli sedd av förbipasserande när han sover. Florin som är ren och nyrakad och som ler så att mina ögon tåras, och som då och då upprepar att "livet är svårt, sådant är livet". Att han hoppas. Florin har fått ett jobberbjudande på bageriet utanför vilket han har suttit i sex månader, men det krävs att han har papper. Arbetstillstånd. Inte rumänska halvdana entré-till-Europas-gator-papper. Om två år är Rumänien fullgod EU-medlem och vips så kommer samma papper bli guld värda. Florin tittar på mig. "Två år!"
Vår lunch i Paris 8:e arrondissement kostar en halv månadslön i Moldavien, eller ett par byxor på Zara, eller en utekväll i le Marais-kvarteren. Vi går tillbaka till gatuhörnet där Florin bor. Utanför bageriet Paul. Jag pussar Florin på kinderna, säger att jag ska kolla om jag inte kan fixa en tröja. "Hej då Florin" - "Hej då Linda".
Ett par månader senare andas jag lite lättare på kvällen, på natten, när jag ska somna. Solen har värmt den här veckan. Florin fryser inte inatt, tänker jag innan jag somnar. Jag flyttar till en ny lägenhet som behövs målas om. Florin erbjuder sig att hjälpa till.
Han täcker hela lägenhetens golv med plast och maskeringstejp innan vi andra hunnit börja tänka. Han putsar, borstar, målar, röker en cigarett på balkongen. Till sist får vi honom att äta något. Han skrattar åt oss; vi är nyböjare allihopa. Han visar oss hur man ska använda rollern, han räknar ut hur mycket mer färg vi måste gå och köpa.
Florin sover på bäddsoffan den helgen. Vi har inga täcken att erbjuda honom, ger honom en filt, ett lakan och bekymrade, nästan skamsna, erbjuder vi honom till sist också en gardin att lägga över sig. Jag hittar ingen huvudkudde i flyttkartongerna utan får ge honom en soffkudde, jag beklagar. Florin försäkrar mig om att det inte gör något. Absurda värld. Han somnar i en säng för första gången på sex månader. Han sover tio timmar. Vaknar, avböjer min erbjudan om frukost, tar en kaffe och en cigarett på balkongen. Vi målar sida vid sida med Moldavien. Vi målar sida vid sida med en broder. Jag har stillat min häftiga själ, jag har bjudit någon på lunch. Jag har hört någons historia, jag har fått perspektiv på det så kallade Europa, blivit påmind om mitt livs lätthet, andras livs kamper. Blivit än mer medveten om vilka slags limbo vi sätter människor i.
Florins mamma och pappa skilde sig för tio år sedan. Mamman betalade sedan en italienare för att få gifta sig med honom på papperet och flyttade till Italien med de yngsta barnen. Några år senare kunde pappan följa efter, hon pappers-skilde sig med italienaren och gifte sig för andra gången med sin man. Nu jobbar hon som nanny åt en italiensk TV-bolagsdirektör med två barn, fem bilar och en fru som skämmer bort barnen och blir runtkörd i bilarna. Florin berättar om bilarna, han berättar om ett gosedjur för 300 euro, han berättar om direktören vars vänner anlitade honom för att måla om Roms vackraste lägenheter.
Vi har nu en moldavisk uteliggare boende i vårt hem. Min vän och jag diskuterar hur vi ska göra. Han kan inte stanna hos oss för evigt. Men är vi kapabla till att skicka ut en människa på gatan igen? Vi måste hjälpa honom mer långsiktigt. Florin är bekymrad, vill inte vara till besvär. Frågar vad han kan göra mer. Skruva ihop matbordet? Gå ner med soporna? Diska? Nej Florin, sätt dig i soffan, ät, skratta, snälla Florin, skratta. Han har ett vackert skratt.
Är det ett skratt rakt upp i kapitalismens ansikte? Florin gillar Coca Cola. Vi köper hem en tvålitersflaska. Skål kapitalismen! Florin observerar mig medan jag målar takstuckaturerna. "Linda, du gå fort, du måla långsamt." Vi skrattar.
Är vi goda? Gör vi bara vår medmänskliga plikt? Behandlar vi Florin såsom vi själva skulle vilja bli behandlade? Hur långt sträcker sig vår barmhärtighet? Har vi utnyttjat Florin och är det vårt dåliga samvete som tvingar oss att ta hand om honom nu? Jag vet inte hur denna saga slutar. Jag har en dröm om att en gång bli bjuden hem till Florin, vare sig det är i Frankrike, Italien eller Rumänien. Till Moldavien har han sagt att han inte flyttar tillbaka. Sådant är livet.
Jag undrar vad som skulle hända om alla människor med fast jobb och tak över huvudet valde ut en människa i nöd var att hjälpa. Att sätta sig in i någons situation, att ta sig an en annan människas problem, att ärligt undra hur det står till med en främling, där har vi lösningen på kanske hälften av jordens allra hemskaste problem. När Florin skrattar från hjärtat är jag lycklig. Vår lägenhet är ommålad och vi har en broder mer.
|
