 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Diana Johannes
publicerad 24 jun 2008 kl. 10.16:
Att inte ha ett land
Om jag berättar för er var jag kommer ifrån lovar ni att inte glömma? Då kan jag dela med mig av min berättelse. När någon frågar mig var jag kommer ifrån kan konversationen se ut såhär.
- Var kommer du ifrån?
- Öh, jag är syrian.
- Aha från Syrien?
- Nej, det har inget med landet att göra, jag är syrisk ortodox.
- (en rynkande panna syns till) aha.
Oh nej, ska jag behöva berätta en tretimmars historia? Jag blir kallsvettig, vet inte riktigt hur jag ta mig ur situationen, ibland undrar jag bara hur det skulle vara att bara ha ett land
- Var kommer du ifrån?
- Jag är grek.
- Jaså, jag älskar tsatsiki.
Tänk hur skönt det skulle vara att bara säga så, men så är inte fallet för oss, vi utan land. Det är inte bara jag som är syrian som inte har ett land. Kurder, kaldéer och assyrier tillhör också den där kategorin som får stå ut med kallsvett varje gång någon frågar vart dom kommer ifrån.
En sak som jag har tänkt mycket på är vårt skriftspråk som nästan håller på att dö ut. Vårt skriftspråk, som för det mesta används i kyrkliga sammanhang. Skulle vi ha ett eget land, skulle böckerna vara skrivna på syrianska, annonser på stora köpcentret, tidningar, ja allt som går att skriva skulle vara på syrianska. Vilken dröm!
Jag glömmer aldrig det året mina förfäder offrade både ägodelar och kroppsdelar för deras tro. Det var det året som hoppet om ett eget land försvann, det året då det var vanligare att se blod på gatan än vatten. Jag kan inte hålla tillbaka mina tårar när jag läser om folkmordet 1914-1915, det så kallade svärdets år. Det var det året syrianska kvinnorna våldtogs, männen mördades och slaktades brutalt och barnen blev till slavar. Deras smärta är något jag alltid kommer ha i mitt hjärta.
Min och många andra syrianers dröm om ett eget land kommer alltid att bestå. Okej, jag lever bra här i Sverige och jag är evigt tacksam för det men det känns ändå inte riktigt som mitt hem. Enda gången jag känner mig hemma i Sverige är när jag är i Guds hus; kyrkan.
|
