 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Leif-Arne Undvall
publicerad 16 jan 2009 kl. 10.00:
Att dyka på den egyptisk-israeliska gränsen
Då hörs från en israelisk kanonbåt, som låg ca 400 meter från oss på israeliskt vatten, ett skarp meddelande på hebreiska. "De sade precis att president Sadat har blivit skjuten, ingen vet vad som händer nu."
Vi låg på däck och drack öl. Vi hade precis gjort en nedstigning till Ras Muhammed, där hade vi legat på korallreven på 20 meters djup och hållit oss fast för att inte dras med av den kraftiga strömmen. Ras Muhammed är den udde där Gulf of Suez möter Gulf of Akaba, korallreven går en bit ut sedan stupar det brant nedåt. Strömmen är stark, därför måste man hålla sig i korallerna när man närmar sig kanten för djupet. Med strömmen kommer mängder med fiskar. Vi hade sett en tigerhaj, cirka 3 meter lång, på ungefär 30 meters avstånd. Den hade inte tagit någon notis om oss, men själv hade jag bitit rejält i munstycket. Vi hade även sett revhajar, white tip och black tip, de är lite mer nyfikna av sig, men de fanns nästan överallt så dem hade jag vant mig vid. Jag och min dykarkompis Ran från Asqkelon var ute efter att göra tilläckligt många loggade dykningar för att få våra dykcertifikat.
Vi hade gjort grundutbildningen vid Coral Beach utanför Eilat, nu ville vi dyka på de riktigt spännande platserna. Vi hade dykt vid Tiransundet, vi hade snorklat i Dahab. Det riktigt bra dykstället utanför Sinai är Ras Muhammed. Problemet med Ras Muhammed var att ingen seriös dykledare tog nybörjare som mig och Ran till det stället, bland annat på grund av den starka strömmen. Därför var det som en lyckträff då vi träffade Micke, Lars och Stefan i en bar i Sharm el Sheik. Har man varit ute en längre tid känner man igen landsmän. Det syntes direkt att Micke, Lars och Stefan var svenskar. Micke hade varit nere i Sharm el Sheik en tid, han körde en av dykbåtarna för Red Sea Divers. Liksom Lars och Stefan som var nere för att hälsa på honom, hade de gjort militärtjänst som dykare. Efter några öl började vi prata om Ras Muhammed, om hur jag och Ran skulle vilja dyka där men att vi var för oerfarna. Antagligen berodde det på ölen, för Micke sade "vi grejar det, vi tar ansvar för er säkerhet och snackar med chefen." Så blev det, vi fick lösa dykarvisa till Egypten för 5 dollar var, eftersom Ras Muhammed låg precis innanför den dåvarande gränsen, och så var vi med på turen.
Lars som hade varit min buddy under dykningen hade visat sig vara mer vild än tam. Han hade med sig en skidstav ner, på trugan hade han fäst en gammal handske, med det hade han retat upp en muräna som var minst 1,5 meter och grov över nacken.
Våra våtdräkter hade hunnit bli varma i solen och vi skulle till att börja dra dem på oss. Då hörs från en israelisk kanonbåt, som låg ca 400 meter från oss på israeliskt vatten, ett skarp meddelande på hebreiska. De israeler som var ombord satt först tysta en liten stund, sedan sade en av dem till Micke starta motorn och gå tillbaka till Sharm.
"De sade precis att president Sadat har blivit skjuten, ingen vet vad som händer nu." Det var bara någon vecka efter Yom Kippur, just den helgen väckte dåliga känslor hos många israeler gentemot grannen Egypten. Nu hade en överenskommelse om fred med egypterna gjorts, men det fanns kraftig opposition mot fredsfördraget både på israelisk och egyptisk sida. Var mordet början på en kupp? Skulle de som önskade heligt krig ta över, och i så fall - hur länge skulle det ta innan det kom ett anfall? Vi gjorde inget mer dyk den dagen utan gick i full fart mot Sharm.
På kvällen satt jag och Ran med flera israeler som, många av dem, kommit för att ta farväl av det vackra Sinai innan det återlämnades helt. Ran hade långpermis från sin militärtjänst, han skulle senare göra sitt tredje år på Västbanken vilket han inte såg fram mot. Ran kom från liberal medelklass som invandrat från USA, föräldrarna var lärare vid universitetet i Asqkelon. Ran tyckte att uppgörelsen var rimlig, att Sinai trots allt kunde vara värt priset för fred. Andra var av motsatt mening, speciellt en del Sabras, infödda israeler. Historien hade visat, tyckte de, att araberna inte var att lita på, där hade varit ett stort krig ungefär vart tionde år. En del trodde säkert att Sadat skulle stå för överenskommelsen, men han hade ju precis mördats, hur mycket var avtalet värt nu? Vi satt uppe länge den kvällen, tack vare Ran så betraktade de mig, åtminstone den kvällen, som en av de sina. De hade även vänligheten att föra diskussionen i huvudsak på engelska.
Jag och Ran fick några dykningar till vid Tiransundet, vi snorklade en hel del. Det kom inget egyptiskt anfall. När Rans permis började gå mot sitt slut for han tillbaka mot Asqkelon, jag gjorde honom sällskap till Eilat. Där klev jag av, fick senare jobb som volontär vid Aquasport i Coral beach. Jag blev kvar ytterligare ett par månader, fick en del påhugg med att rensa båtar i Eilats hamn från musslor och annat babb med en stor maskin som man körde mot båtens skrov. Jag fick till och med en flickvän i Tel Aviv, men vårt förhållande skulle tyvärr innebära en tillvaro som illegal immigrant. Jag blev tvungen att välja.
Israel är ett märkligt land, det har en kort men ändå lång historia, fylld med konflikter. Israel har gjort sig skyldiga till en hel del övergrepp i landets korta historia, men har själv även blivit utsatt. Man kan med rätta kritisera landet för mycket, men man bör akta sig för att demonisera israelerna, när man själv har en tillvaro nästa kliniskt ren från hot.
|
Lars Nilsson
