POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Elias Bröms publicerad 12 okt 2004 kl. 15.06:

Att döma efter utsidan

Min vän Hilda ville bara leva i fred. Men hon såg inte ut som oss, och hon kunde inte tala. Tyvärr skulle det leda till hennes död.
Jag kände en gång en människa som hette Hilda. Hennes favoritsysselsättning var att ränna omkring i skogen och leta efter svamp. Hon kunde inte tala, men hon visade på andra sätt, med hela sin kropp, vilken sinnesstämning hon befann sig i. Hennes logiska tankeförmåga var inte den bästa, men hon hade roligt ändå. Hon gillade god mat, njöt av sin sexualitet och lekte muntra lekar med sina vänner. Det var ingen tvekan om att hon ägde förmågan att känna smärta, glädje, ångest och lycka.

Men tyvärr fick hon inte leva länge. En fullständigt känslokall och avtrubbad man förde bort henne i en bil, gasade henne med koldioxid och skar halsen av henne. Och det värsta är att mördaren fick gå fri.

Nu måste jag erkänna att jag har ljugit på en punkt - men endast en. Hilda var inte en människa. Hon var en gris.

Hur reagerade du nu? Drog du en suck av lättnad? Varför gjorde du det? Den enda skillnaden mellan människan Hilda och grisen Hilda var arttillhörigheten. En viss skillnad i genuppsättning. Själslivet var detsamma, och är det inte det som måste avgöra hur en individ ska behandlas?

De flesta av oss får lära oss från det vi är små att yttre olikheter inte spelar någon roll. Det viktiga är insidan. Som vuxna har de flesta av oss tränat upp vår empatiska förmåga och vi bryr oss lika mycket om svarta barn i Afrika som vita barn i New York. Åtminstone försöker vi. Vi ser det i alla fall som idealet. Den som bryter på swahili, har svart hud och krulligt hår behöver inte jämt gå omkring och vara orolig för att bli angripen av fördomsfulla vita.

Men där går gränsen för de flesta människors fördomsfrihet. Den som är tillräckligt olik på utsidan kan tyvärr inte räkna med någon medkänsla. Den som grymtar istället för att tala, den som har morrhår istället för mustasch, den som går på fyra ben istället för på två ska inte tro att den har några rättigheter. En sådan varelse är alltför olik för att bemötas med respekt.

Skillnaden mellan människor och djur är en skillnad i grad, inte i sort. Redan gamle Darwin insåg det, men fortfarande 150 år efter hans upptäckt av evolutionsteorin har den insikten inte gått in i hjärnorna hos de breda folklagren. Det djupa spåret efter den gammelkristliga moralen har ännu inte suddats ut. "Människan är skapad till Guds avbild, att råda över djuren" följs fortfarande slaviskt och ve den som ifrågasätter Det Heliga Människovärdet, utan vilket samhället våldsamt störtar samman.

Hur är det möjligt, att det ännu år 2004 existerar en så oerhört djup moralisk klyfta mellan de varelser som har mänsklig genuppsättning, och de som råkar ha fötts med andra gener? Etologin (inte Disney, som vissa djurrättskritiker lustigt vill göra gällande) har visat att många djur har samma känslor som människor. Filosofin har ådagalagt att varken yttre egenskaper eller grupptillhörighet i sig är moraliskt relevanta. Lägg därtill att journalister och veterinärer har avslöjat att de flesta av Hildas artfränder aldrig får springa i skogen, äta omväxlande mat, få utlopp för sin sexualitet eller leka. Istället lever de miserabla liv i fabriksliknande byggnader och får inte se solen förrän det är dags att med hjälp av elchocker fösa ut dem till slaktbilen.

Trots allt detta envisas majoriteten av människorna att rycka på axlarna åt att 4 000 000 grisar i ett ofantligt blodbad berövas livet varje år. Bara i Sverige.

Nog kan vi väl bättre. Nog klarar du att ha något annat än Hildas kroppsdelar på matbordet. Det är inte svårt, jag lovar.