 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Angus Liddell
publicerad 16 feb 2009 kl. 15.40:
Att bli pappa - Del 3
"Detta är mäktigt tänkte jag, en dag är det min tur. Här, i Lund på kvinnokliniken, ska jag stå som en del av min egen familj, mäktigt och märkligt på en och samma gång."
Börja gärna med att läsa Del 1 och Del 2 av den här artikeln.
Det kan kanske låta lite underligt att en 15-16åring skulle anse sig ha facit till livet, men om man som 13åring tänkte "det är lika bra att skriva en självbiografi om allt spännande och tokigt som redan har inträffat, det kan inte hända mycket mer i livet" ja då kanske ni förstår. Antagligen var det bäst att tro att det var så, hade jag vetat om allt som komma skulle, ja då hade jag nog satt mig ner och gett upp.
Nu var jag ca 16 år gammal och mer och mer hade lagts till på listan över viktiga ting att göra för ett framtida barn. Delvis ansåg jag att det var mycket viktigt att få en moped när man fyllde 15. Inte bara för att man skulle ha mopeden, men man kunde följa alla de andra som hade mopeder och samtidigt vara som de andra. Ännu viktigare, något som jag verkligen hoppades att jag skulle kunna erbjuda mina barn var ett berg av kritvita tubsockar, lika många som andra helt enkelt måste ha eftersom att de alltid hade kritvita tubsockar på sig. Själv hade jag inte så att jag kunde byta så ofta, och resultatet blev att de inte var så vita även om de var nytvättade. Jag minns mycket klart hur avundsjuk jag var på dem som dag efter dag stoltserade i dessa kritvita plagg, vilka nästan bokstaverade "jag har det jävligt, jävligt bra".
Just i denna ålder följde jag med en tjejkompis till kvinnokliniken då hon hade problem med kramper i magen. När jag klev in i byggnaden kändes det nästan som om jag var i en domkyrka, detta glädjens hus, tänk så många som kommer hit och föder sitt första barn! Vilken glädje har inte flödat mellan dessa väggar, glädjetårar, kramande familjer, par som kom hit som ett par och åkte hem som en familj. Detta är mäktigt tänkte jag, en dag är det min tur. Här, i Lund på kvinnokliniken, ska jag stå som en del av min egen familj, mäktigt och märkligt på en och samma gång.
Just som vi skulle lämna stället kom det en ung kille med en tjej i rullstol rullandes mot utgången. Killen hade en tår på kinden och en på läppen, hans ansikte gav endast små signaler av ledsamhet, mer en begynnande hårdhet som troligen skulle växa. Flickan i rullstolen däremot grät hysteriskt, hennes andning var okontrollerad och hennes ögon påminde mig om dem jag sett på en fågel jag en gång snarat i Canadas skogar som 6 åring. Jag mindes fågelns ögon då jag kom fram till fällan precis när fågeln höll på att strypas i snaran, och den skräck de sände ut levde kvar i mig som ett minne som nu återuppväcktes, i en så annorlunda situation. Längre fram i livet, nästan 25 år senare, skulle jag återigen få bekanta mig med samma ögon. Den gången skulle det vara en flyktingflicka som hade sett sin pappa misshandlas och sin granne fått skallen avskjuten mitt framför henne innan hon och hennes familj skulle lyckas fly till Sverige. Hon var ett av de så kallade apatiska flyktingbarnen, men det tillhör en annan historia.
Min bild av kvinnokliniken fick en törn, jag kunde inte tro att jag skulle uppleva något i stil med detta mitt i glädjens hus, vad var det jag hade missat?
Läs del 4 av artikeln här.
|
Birgitta Stiefler