 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Per Edman
publicerad 15 jun 2001 kl. 09.53:
Att Ta Kontakt
Främlingar är vänner du inte känner. Ännu.
Du vet vad jag menar, man sitter i kollektivtrafiken / festlokalen / väntsalen och bryr sig om sitt samtidigt som man kanske lyssnar hungrigt på andras samtal eller på omgivningens ljud. Så hårt anstränger vi oss för att bibehålla vårt personliga utrymme att vi sällan ens öppnar munnen för att säga något till en främling. Somliga låter rösten höras när de ilsknar till men det är sällan trevligt och kan väl inte räknas som kommunikation precis.
Vi har blivit mästare på att uttrycka oss med rynkade ögonbryn, krusad läpp, små gnällande läten och ett komplicerat system av sätt att vända ryggen åt människor.
Varför vi har det så här är en vetenskap i sig, men vad kan vi då göra åt det? Är det ens ett problem? Många är säkert nöjda med sina slutna personliga sfärer vari ingen okänd människa kan komma utan att gå genom vänner till vänner eller udda omständigheter som när bussen stannar mellan två hållplatser och chauffören springer iväg skrikandes.
Jag utesluter inte att det finns människor som är helt nöjda med vårt beteende, men jag är det inte och jag tror inte att jag är ensam. Vi är tystare än vi vill vara och det finns bara en sak vi kan göra åt det - vi måste säga till oss själva vad vi vill göra och konfrontera rädslan. Det är inte farligt att ta kontakt, det kommer inte att göra ont att säga "Hej" och skaka hand med någon vi aldrig ens sett förut.
Även om några människor kommer att ge dig en konstig blick och stirra än mer fokuserat ut genom fönstret så ge inte upp. Du kan bli så som du vill om du bara låter det vara en del av din natur. Konfrontera din egen feghet och ta itu med den.
Själv är jag så fast i vardagen att jag börjat skrika på insidan efter något, vad som helst, som sätter färg på den enformiga lilla slinga jag springer varje dag - vakna, pendla till jobbet, jobba, äta lunch, jobba, åka hem igen, somna. Det räcker inte, jag måste finna något mer men jag är inte driven nog för att göra något åt det. Så vad gör jag?
Jag väntar på bättre tider. Och så, en dag piper mobilen och jag har ett meddelande: "JAG ÄR HÄR" står det.. Förvirrat svarar jag..
"Trevligt. Men varför har jag inte ditt namn i min telefon?"
"OJ FÖRLÅT!! JAG SKICKADE FEL!"
"Är det helt säkert, jag känner bestämt igen ditt nummer..?"
"DET SKULLE VARA KONSTIGT OM DU KÄNNER MIG. JAG HETER NATASHA."
"Du har rätt, jag känner dig inte. Trevligt att råkas, Natasha. Skulle du vilja ta en fika någon dag?"
-konstpaus-
"OK. LÖRDAG?"
"Låter bra. Vilken stad?"
":-) STOCKHOLM."
...och så lärde jag känna en helt vanlig tjej från Vitryssland.
Det är inte utan att jag undrar varför livet kan vara så fullt av ingenting alls, och samtidigt kan sådana här saker hända. Hur man dels kan sitta så tyst på spårvagnen till jobbet, men å andra sidan vara öppen och direkt under andra omständigheter. Och möjligheterna! Inser du ens hur många människor det finns i världen som skulle kunna bli dina absolut bästa vänner? MILJONTALS! Ändå sitter vi här och känner oss ensamma lite nu och då... några mer än andra, somliga alltid.
Ynkliga stackare är vad vi är. Sociala varelser, phah.
|
