Jag vet inte om det är en känslig fas jag har kommit in i, men alla tankar och funderingar om att komma ut börjar svälla upp till ytan. Varför? Jag har ju redan kommit ut en gång? Men för vilka då? Jag har kommit ut för pappa, mamma och min syster och det känns som att jag har kommit ut för alla jag känner. Men när Facebook dök upp i min tillvaro rasade mina känslor ihop och min självsäkerhet sjönk ner precis lika tungt som ett ankare till botten. Det var ingen självklarhet längre i vilken position jag var, även om jag borde vara mig själv. Jag ändrade mitt sätt att skriva, jag skrev om gamla minnen från Sandviken och Hofors och gömde totalt min situation idag. Som om min tillvaro idag är olustigare än någon annans?
För många kan det nog kännas obekvämt med vilken läggning jag har. Jag minns ju kommentarerna om hur äckligt det skulle vara om dom fick dela dusch med en lesbisk klasskompis. Och vips så dyker jag upp på facebook och det är jag som har hittat dom flesta av mina gamla vänner. När jag sen läser kommentarerna hur vi känner varandra så har en del fyllt i att vi bara har mötts i förbifarten. Vadå i förbifarten? Vi var ju hur goda vänner som helst och umgicks jämnt.
Men nu har vi gått vidare och allt är helt annorlunda nu. Jag är ju lesbisk och du är ju bara den vanliga med barn och kille. Jag har också barn, men det är inte mitt eget. Jag har en sambo men det är ingen stor skillnad på mig nu mot då. Jag har bara lite längre hår och större bröst. Jag är fortfarande JAG!
Det som fortfarande kan känna som dubbelt så jobbigt är att jag både ska förklara att jag är adopterad och att jag är lesbisk. Som om att förklara att jag är lesbisk inte räckte? Jag har inget problem med mina känslor om att jag är adopterad, men på något sätt är det något som stör mig och jag kan inte sätta fingret på vad. Som jag skrev tidigare i somras så var jag på väg till Seoul, mitt hemland. Det är mitt hemland, men ändå inte mitt hem. Resan får vänta, jag är inte så mogen som jag trodde, trots mina trettio år.
Jag ska avvakta med att leta upp mina famla barndomsvänner på "fejjan". Jag är tydligen inte tillräckligt mogen för det heller.
Majsan Keller,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl Karnerfors