Brasklapp 1: I det följande förutsätts att man först läst min tidigare artikel benämnd: "Aschbergtävling med diskussion!"
Brasklapp 2. Den här artikeln är lång. Den vänder sig i första hand till de som deltog i tävlingen. Eftersom jag tror att de mäktar med den ovanliga längden på artikeln. Detta i och med att de uthärdade att läsa alla de fem texter som var tävlingskandidater.
Först en kort återblick: Fem kolumner av Robert Aschberg var uppe till tävlan. Det gällde att välja vilken man ansåg bäst och motivera sitt val i en eller två kommentarrutor. Av fem röstande gav fyra första pris till "Våra grannar borde byta hund". En röstande föredrog "En gång hade en ung man råd att köpa båt".
Förstapriset går således till: "Våra grannar borde byta hund". Andrapriset till "En gång hade en ung man råd att köpa båt". Tredjepris delas av kolumnerna "En stulen damtrosa blottar rättssystemet" och "En del tror på Gud - andra på virvlar". Detta beroende på att en tävlingsdeltagare nämnde dessa texter som goda alternativ till vinnaren.
Motivationerna från de fyra som röstade på hundstoryn är som följer:
"Hunden är klart bäst. Jättekul o man känner igen sig om man umgås med hundar. Ämnet är "brett" o berör många: Har man inte hund så kanske man har katt o grannar har det flesta..."
"Hokusai är störskön. Bra att man fick lite japansk allmänbildning på kuppen. Att jycken är döpt efter en japansk konstnär som levde för ett par hundra år sen. Bonusinfo. är en av behållningar med en bra artikel."
"Grannens hund - Bitsk humor är alltid rätt. Särskilt när den levereras med så målande beskrivningar. Sen blir det självklart ändå bättre eftersom jag själv inte har något till övers för småhundar..."
"Hundstoryn - Klockrent och mitt i bullseye. Alla har en relation till djur och man kan riktigt se Robban jaga runt med flugsmällan för att jaga ut, som jag uppfattar det - Hundjäveln."
---------------Överledning till Löwendahls betraktelse----------
Ja, kan det sägas mycket bättre? Kanske inte. Men jag har lovat att själv säga något om den vinnande kolumnen. Så nu min kommentar till artikeln som för övrigt har följande webbadress för den som vill ha ett fönster uppe att kunna kika i: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,132497,00.html
Min betraktelse är grovt sett i tre delar och berör: 1) Humorn. 2) En tvetydighet i inledningen som sätter läsare i viss gungning. 3) Formen och uppbyggnaden i stort.
De olika delarna glider här och var in lite i varandra vilket ni härmed ombeds ha överseende med.
Först humorn då. Som sagts i flera kommentarer ovan så är texten rolig. Men varför? Något förenklat törs man nog säga att det är formuleringskonsten som gör humorn, även om formen, som vi ska se senare, också starkt bidrar.
Ta till exempel denna formulering: "Mannen i familjen gillar bara renässanskonst, en av impressionisterna, och så Giacometti, vars målningar är kluddiga och vars skulpturer ser ut som nedbrunna staket. Själv föredrar jag porträtt av fiskargubbar. De är också överkomliga i pris."
Konstnärer gillar konst som ingen människa begriper. Det känner vi till, och det understryks fint av A. i formuleringen: "Giacometti, vars målningar är kluddiga och vars skulpturer ser ut som nedbrunna staket".
Även om man inte känner till Giacometti, så kan man ana att det för ett otränat öga ligger mycket i denna iakttagelse. A. illustrerar med dessa ord hur omöjligt det är för en amatör att begripa hur konstnärer tänker. Detta genom att visa hur han själv betraktar "den geniala konsten" och finner den vara rent strunt. Och det tycker vi är roligt!
Den andra delen i citatet är inte sämre den. A. påstår att han föredrar "porträtt av fiskegubbar" och påpekar att dessa också är överkomliga i pris. Jag menar att poängen är att man genast inser att A. ljuger. Redan det faktum att han kan skriva en så avancerad text omöjliggör att han på allvar kan uppskatta något så enkelt som en tavla på en fiskargubbe. Troligen men inte säkert. Dessutom hänvisar han till priset.
Alla vet förmodligen att A, mest troligt, har ett hyfsat fett bankkonto efter en lång och fortfarande pågående lyckosam mediekarriär. Åter snurrar och vrider A. på sanningen till vår förnöjelse på ett skickligt sätt.
Så långt några enskilda lustigheter. (Det finns ju många fler sådana i texten.) Låt oss nu gå över till den andra aspekten jag nämnde tidigare i inledningen till analysen, en tvetydighet, och studera detta attitydmässiga konstgrepp. A. skriver: "Jag har inte vågat säga det till dem, utan skriver det nu som ett öppet brev: De borde byta hund."
Det är elegant skrivet i och med att A. på så sätt liksom öppnar texten i båda ändar. Läsaren inser genast att det inte är så troligt att A, känd som en Sveriges mest stenhårda hatare av skitprat, i alla fall i sina teveprogram, inte skulle våga dryfta hundproblemet med sina grannar. Men vi vet inte säkert. Kanske A. som så många andra till synes utåtriktade kändisar är rätt försiktig, rentav en smula blyg i privata sammanhang?
Detta möjliga perspektiv blir i vår tanke rätt hisnande och vi är i fortsättningen ute på ett gungfly. Det vi tycker är spännande, och denna positiva spänning höjer också vår uppfattning om textens allmänna kvalitet!
Nu till den tredje aspekten som nämns i inledningen till analysen: textens storform. Vad händer kronologiskt?
1) Grannarna presenteras i färgstarka ordalag och A. petar in sig själv i berättelsen med några få ord samt bekräftar vänskapen.
2) Han glider omärkligt över till huvudärendet: Grannarna borde byta hund. Lägg märke till den smidiga konstruktionen med de två meningar där den första börjar med "Våra diskussioner ." och den andra slutar med. " .öppet brev:" Den gör att läsaren nästan snubblar rakt in i ärendet (Hunden måste bort) i samma andetag som vänskapen betonats. Ett grepp som ger liv och tempo åt texten.
3) De egna (normala) hundarna beskrivs. (Vi matas lite försiktigt fram i texten.)
4) Grannarnas (orimliga) hund beskrivs samtidigt som ett bisarrt element förs in: hundens konstnärsnamn. (Texten stegras med hjälp av överraskande humor.)
5) De egna hundarnas (normala) beteende med andra hundar beskrivs och förstärks med en grotesk humor genom en liknelse med en firmafest. (Den uppnådda nivån bibehålls. Vi är nöjda och glada eftersom skämt kommer på skämt.)
6) A. koncentrerar sig nu på grannarnas vidriga hund och bygger upp sin beskrivning av honom, mot en höjdpunkt, i inte mindre än sju (!) steg vilka jag benämnt (7) a, b, c, etc. Nu tar texten fart på allvar och nu går allt i ett:
7 a) Vi får veta att den motbjudande mopsen pinkar överallt där han inte borde pinka samt att han knappt kan andas.
7 b) Vi får veta att hunden går i gummistövlar, att tassarna smörjs in och att stövlarna i fråga sprider sin stank ända ut i trappuppgången. (En stegring av det orimliga alltså.)
7 c) Nu kommer några särskilt vassa och väl arbetade formuleringar om hundens pruttvanor: "När han lägger en av sina ljudliga rökare börjar ljusen fladdra. Det är nästan så att tapeterna rullar upp sig. Folk flyr i panik. Stanken slår hårt som en örfil." (Ytterligare stegring således.)
7 d) Nu sänker A. intensiteten en aning. Detta för att spara kraft inför finalen, och pratar om hundens andra ovanor: bland annat kräver den ständig uppmärksamhet. Formuleringarna mildras också och är inte lika skarpa som i stycket innan.
7 e) Vi får nu veta att hundens naglar växer rekordsnabbt och att han genom underligt beteende blivit portad från den professionella nagelklipparen. Formuleringarna är rätt vardagliga och läsaren är nu helt klart invaggad i det tillfälliga lugn som introducerades i förra stycket.
7 f) Vi kastas in finalen utan vidare spisning. Stegringen mot textens höjdpunkt tar fart med brutal tempohöjning: Husse tvingas ta strypgrepp på hunden som "hugger som en kobra". Detta för att en enkel sak som nagelklippning ska kunna genomföras.
7 g) I detta stycke visar A. lejonklon. Stycket har endast två meningar. I första meningen finns textens höjdpunkt. Hunden skriker som om den var torterad med glödande järn. I andra meningen punkteras texten som en ballong: "När klorna var klippta glömde han (hunden) alltihop, eftersom hans matte lät honom sitta i soffan och äta gorgonzola.". Den helt överrumplade läsaren har bara att:
8) läsa den nyktra summeringen och plötsligt är texten slut. Läsaren sitter liksom kvar med texten i knät, ungefär som om den omöjliga hunden också var kvar.
Summering: Jag har försökt lyfta fram och exemplifiera några element i texten som bidrar till att göra den bra: 1) Användandet av humor genom vassa överraskande formuleringar och liknelser. 2) En tvetydighet i inledningen beträffande varför A. vänder sig till sina grannar genom Aftonbladet i stället för att tala med dem 3) Textens formmässiga uppbyggnad med presentationer av alla deltagare, stegring, klimax, abrupt överraskande "nertagning" av texten och den korta summeringen.
Det var min "lilla" betraktelse av Aschbergs text. Jag måste verkligen tacka för uppmärksamheten om ni orkade hänga med ända hit!
Magnus Löwendahl, Tävlingsledare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Magnus Löwendahl
publicerad 23 sep 2003 kl. 23.56:
Många svenska föräldrar har följt Anna Wahlgrens råd om barnuppfostran
