Mellan april och november 1915 mördades en och en halv miljoner armenier i dåvarande Osmanska riket (nuvarande Turkiet). Det kom att benämnas "Det armeniska folkmordet".* I sken av en "omlokalisering" av misstänkt konspiratoriska kristna genomförde osmanska riket etnisk rensning av armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Med Västländernas goda samvete. Europa stoppade huvudet i sanden och vägrade att se vad som pågick under de första blodiga utrensningarna och förföljelserna i 1900-talets historia.
Vi lyssnar till de bortglömdas svaga röster. Till offren, till skuggornas viskningar. Och de manar oss att inte glömma men framför allt att förhindra upprepningar av historien.
Armenierna var en liten minoritet i det Osmanska riket. Fram till första världskrigets utbrott var de en ekonomisk maktfaktor med stor betydelse i Turkiet. Det väckte ont blod. Liksom under andra folkmord avhumaniserades människor och gjordes till syndabockar. Militära nederlag utlöste systematiska mord på civila och de ultranationalistiska aspiranterna fanns i utkanten. Redan innan 1914 hade regimen planer på "en slutgiltig lösning på den armeniska frågan". Den 24 april 1915 grydde dagen som skulle bli startdatum för folkmordet. Politiska grupper som ungturkar och kemalistiska nationalister utförde dåden. Massarresteringar, avrättningar och massakrer av tusental. Först arresterades och avrättades de intellektuella sedan drevs den resterande befolkningen, män, kvinnor och barn ut på långa dödsmarscher ut i öknen.
På senare år har det hållits allt fler minnesdagar för att hedra offren för olika folkmord. Krigstribunaler har inrättats och mördare ska ställas inför rätta. I det forna Jugoslavien finns Haagtribunalen. I Tanzania, Rwanda-tribunalen och 2004 högtidlighölls 10-års minnet av folkmordet i Rwanda. I år är det 60 år sedan portarna till koncentrationslägret Auschwitz slogs upp på vid gavel och världen kunde skåda resultatet av Hitlers barbariska folkmordspolitik på judar, romer, homosexuella, handikappade och Jehovas vittnen. Förintelsen av det judiska folket blev det ultimata brottet mot mänskligheten. Nu är det dags för ytterligare ett högtidlighållande. Men vad har mänskligheten lärt sig? Vem orkar lyssna till de dödas röster som blir allt svagare och svagare? De blir till skuggor som vandrar bortåt i glömskans evighet. De dör en andra död.
"Vem kommer i dag ihåg armenierna?" lär Hitler ha frågat en av sina befälhavare innan anfallet mot Polen 1939. Än i dag vägrar den turkiska regimen att erkänna folkmordet. Turkiet erkände Armeniens självständighet vid Sovjetunionens sammanbrott 1991 men vägrar upprätta diplomatiska förbindelser med regeringen i Jerevan, så länge den arbetar för internationellt stöd för att massakrerna ska kallas folkmord. Och vem orkar minnas och höra berättelser om människor i nöd och veta att världen stod bredvid och lät oskyldiga dö? Men så länge förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter fortsätter i världen; i Darfur, i Kongo-Kinshasa, i Kina, i Irak och i Tjetjenien kommer de dödas röster inte att tystna. Så länge vi fortsätter att misslyckas med att lokalisera potentiella folkmord och stoppa dem innan det är för sent, så jagar de oss vidare.
Hitler hade fel och det är sanningens största seger. För vi kommer i håg armenierna. Och vi får heller inte glömma eller blunda för de människor som förföljs och mördas i dag. Minnesdagen är ytterligare ett sätt att se till att offren inte dog förgäves. Deras röster når oss starkare än någonsin.
* (Siffrorna är hämtade från amerikanske folkmordsforskaren R J Rummels böcker "Death by Government" och "Statistics of Democide").
Ninna Bengtsson, Bevakar folkrätten för Sourze
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
