Vi måste protestera mot de sjuka skönhetsidealen! Inga fler pinnar till modeller! Tändstickor! Lyktstolpar! Anorexibulimioffer! Måla över, ta bort, såna där äckligt smala människor finns inte i verkligheten. Alla modedesigners är bögar, det är därför modellerna ser ut som de gör. De flesta killar tycker ändå om tjejer med former.
Tittar ner på mina egna handleder som är ungefär lika tjocka som två, tre fingrar på en normal människa. Mina lår med samma omkrets som ett genomsnittligt smalben. Jämför jag min kropp med en Bridget Fonda som har överskriften "ONATURLIG" med svart spritpenna är det inte svårt att konstatera att jag är smalare än henne. Jag är alltså inte bara onaturlig, jag är värre än så.
När jag gick i åttan hade någon klottrat i tjejernas omklädningsrum: "Till skelettet i 8:1: Kan inte du lära mig att sy in byxor? Du har ju gjort det så bra." De menade det inte som en komplimang. Var jag hungrig och tog mycket mat i matsalen viskade peroxidblonda flickor alldeles för högt: "Asså, hon käkar hur mycket som helst och ändå är hon så smal. Hon måste ha bulimi, kolla om hon går på toa efter maten". Jag blev jämförd både med svältande afrikanska barn och diverse långsmala saker såsom bomullstops och snörstumpar.
Självklart mådde jag dåligt av det. En period hällde jag grädde i mjölken och åt smör direkt ur förpackningen i fruktlösa försök att gå upp i vikt.
Men högstadieförolämpningar är ändå något man kommer över. Jag är fullkomligt medveten om att deras elakheter antagligen var grundade i avundsjuka och försök att förminska sina egna komplex. Vad som fortfarande gör mig illa är att elaka kommentarer angående min kropp inte alls har försvunnit. De har bara slagits in i små trevliga oskyldiga förpackningar. Små, oskyldiga insinuationer om att jag borde äta mer eller att jag inte borde ha så tighta byxor. Av någon anledning kan man förolämpa och förlöjliga en smal kropp och fortfarande vara politiskt korrekt, medan man inte ens kan konstatera att någon har gått upp i vikt utan att vara elak.
Ett väldigt representativt samtal i matsalen: Vän 1: Men Anna! Ska du inte äta mer än sådär? Du kommer att bli ännu smalare om du inte äter! Jag: Jag är inte hungrig. Och dessutom åt jag frukost bara för någon timme sedan. Vän 1: Men du måste se till att inte vara sådär smal. Det är fult, det är inte många som tycker att fotomodellsmala människor är vackra egentligen. Jag: (biter sig i underläppen) Ja, jag vet. Ursäkta mig då, jag kan inte hjälpa att jag ser ut såhär. Vän 1: Men vet du vad, om du ser till att börja äta en bit chokladkaka varje dag så kommer du att gå upp i vikt, jag lovar! Och så är det gott också! Jag: (suckar) Tror du inte jag har försökt? Tror du jag bantar ner mig till den här storleken med flit? Vän 2: (fniss) Om vi alla hamnade på en öde ö skulle du vara den första som svalt ihjäl! Jag: Hm. Och du skulle överleva längst av alla. Alla: Fy fan vad taskigt! Vad elak du är Anna!
Läs dialogen igen och försök vända den så att den handlar om en överviktig person istället för en underviktig. Stämmningen blir helt annorlunda.
Försök att tänka tjejtidningar som skriver att "de flesta killar tycker om smala tjejer" eller feminister som går ut med budskapet att de vill bli av med "äckligt och onaturligt feta kvinnor i media". Det låter obehagligt. Visserligen är skelettsmala människor som jag en minoritet, men är inte målet ändå att alla kroppar ska bli accepterade som de är?
Problemet är att vanföreställningen att smal = lycklig är alltför närvarande. De som förolämpar min kroppsbyggnad gör det inte för att de verkligen vill att jag ska gå hem och grina och käka smör. De kan bara inte förstå hur någon kan ta det de säger som en förolämpning. Förutom avundsjuka och ilska mot ett ideal som faktiskt är långt ifrån det normala tänker de "Smala borde väl klara av lite kritik. De blir ju ändå bekräftade hela tiden". Som om någon överhuvudtaget kan likna sin kropp vid en sönderretuscherad Claudia Schiffer.
För mig känns det ändå viktigare att bli accepterad av de människor som finns omkring mig än att bli bekräftad av en medieapparat jag ändå tycker illa om.
Visst är det sjukt att flickor svälter ihjäl sig för att bli vackra, men man kommer inte att bli av med det smala idealet genom att kalla en kroppstyp för "sjuklig" eller "onaturlig". Det är att göra sig själv en otjänst. Genom att kritisera kroppar på detta sätt visar man samtidigt att man "får" det. Man får kritisera smala, men inte tjocka. För smala är perfekta, tjocka är inte det.
Jag skulle vilja se ett samhälle där "oj, har du gått upp i vikt" inte är en förolämpning, bara ett konstaterande.
Jag ser ut som jag gör, jag har inte gjort det med flit, och jag tycker själv inte det är speciellt snyggt. Jag ser inte ut som en fotomodell bara för att jag är smal, det gör ingen. Inte ens fotomodellerna själva. Smala människor är verkligen inte lyckligare än andra. Snälla söta samhället, försök att förstå det.
Anna Maria Nilsson, inte fotomodell
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
