Att vi äntligen skaffat en veckostädare har fått mig att ge mig i kast med en stor grovsortering av vårt hem. Vi har mindre plats nu när Rolf flyttat ner ifrån ett stort sovrum med skrivbord och väggar fulla av bokhyllor. Hans innehöll mest bibelsamlingen och de stora filosoferna. Så jag rensar obönhörligen ut mina gamla böcker nu när jag köper nya. Mitt lilla antikvariat utanför staketet går ganska bra sommartid trots att jag bara tar 5 kr/bok.
Vi alla har samlat på oss en massa skräp som ligger blandat med gamla dödsbopapper, så jag får gå igenom det hela. Inte alla dödsbon på vinden - dem kan ungarna få röja bland om jag inte skulle hinna. Jag håller mig till våra personliga saker: Rolfs, mitt och Rolands. Säck efter säck går till soporna. Barnen får titta innan vi slänger.
I veckan fann jag ett block med en nästan oläslig handstil: blocket jag skrev i för att inte bli galen när jag vakade över Rolf. Så rädd som jag var när han låg i koma! Även när han vaknade till men inte var kontaktbar var skräcken där. Inget skrämmer mig så som hans framtida död. Han är ju 21 år äldre än jag så i efterhand inser jag varför han nobbade mig en gång, som 17 åring - jag sökte föräldrar.
Det enda säkra är att ungdom försvinner med tiden och när jag blev 19 lät han sig övertalas. Jag var fast bestämd att han skulle bli pappa till mina barn, för en sådan man till pappa borde alla barn få ha. Redan då tänkte jag på hans död och bestämde mig för att ta mitt liv i god tid så att jag inte skulle behöva leva vidare efteråt. Främst gällde förstås att eventuella barn blev vuxna. Att han själv kunde bli sjuk och beroende av mig föll mig aldrig in då jag ständigt var den sjuka i vårt förhållande och han hade fysik som en 20-åring.
Så kom stroken vid ratten år 2002 och den massiva stroken dagen efter på sjukhuset när han gled in i koma. Nu tänkte jag citera lite ur mina dels förvirrade, dels glasklara tankar som jag slängde ner på ett pappersblock bredvid hans säng. De flesta av oss upplever liknande saker under livets gång och det ironiska är att flera av dem som stöttade mig då själva är borta nu, medan Rolf lever. Jag har inte daterat anteckningarna då jag hela den hösten inte visste vilket datum det var eller om det var natt eller dag. Vi försökte vara två stycken hos honom på natten men bara en på dagen. Världen utanför pågick ju som vanligt. Både sonen, Kim, och dottern Kia slutade arbeta respektive tog tjänstledigt. Roland fick ta hand om kollektivet så att Johan, svärsonen, fick ta en del nattpass trots att han arbetade hela tiden.
Så här gick tankarna. Jag skriver rent, men ändrar ingenting, bara utelämnar:
Jag måste bottna i mig själv. Hur gärna jag än vill så kan jag inte bygga mitt liv på Rolf eller andra människor. Vi möts men förr eller senare måste vi skiljas. Döden kommer sällan till alla vi älskar på en gång.
Vi står i ett vägskäl och våra vägar skiljs obönhörligen. Jag blev så trött i natt att jag smet ut i korridoren och fick en kopp kaffe. Då hörde jag Kim vråla. Jag sprang tillbaka: Rolf hade slitit av sig droppet igen men gjort sig illa på något vis. Det var så mycket blod. "Men mamma jag sov, det var din tur." Ja jag vet. jag gjorde fel men jag trodde ju inte... De sov båda så hårt när jag sprang ut.
Från ingenstans kommer vi och till ingenstans försvinner vi. Så kort tid på den scenen som är livet och så fort ridån går ner. Vad är det för mening med det - vi ska ju vara döda i evigheters evighet snart. Hur kan jag hantera den vetskapen? Hur kan någon? Kan den ens hanteras? Nu tror jag inte det.
Kim skulle åka hem och sova men är tillbaka på avdelningen med en gubbe från vår korridor. Han stod halvnaken vid busshållplatsen när Kim skulle hämta bilen. Ingen hade märkt att han gått ut kl 4:00 på natten. Stackaren var iskall.
Ingenting i världen kan förbereda oss på den fruktansvärda, katastrofala sorg och rädsla vi känner när vi dabbas. "Jag förstår precis hur det känns" hörde jag ibland efter Dessies död. Skitprat. Det gör vi inte allas förrän det är vår tur. Kanske denna vår oförmåga skyddar oss från vetskapen att allt leder till intet? För alla som älskar måste förlora sin kärlek. Bara den som dör först slipper den olidliga sorgen. Utplåningen slipper ju ingen så lite sorg kanske man inte ska vara så rädd för eftersom tiden blir kort? Kia och jag börjar få i Rolf några ml vätska genom munnen, det är bra för han har svårt att låta droppet sitta kvar. Jag kryper upp i hans säng och läser våra dikter - de jag kan utantill. Jag inbillar mig att han hör dem. I bland sjunger jag våra älsklingslåtar. I natt när jag sjöng Lina Sandell frågade tanten i rummet bredvid om jag hade hört frälsningsarmen som varit här i natt. Jag rodnade säkert med erkände och hon sade att när man väntar på döden vilken dag som helst kan jag störa henne hur mycket jag vill. Bussigt.
Den har tur som dör mycket ung. Ska man helt slippa sorger bör man kanske dö som barn som Dessie - hon fick tre år utan att ana att de skulle ta slut. Men bäst är väl att inte sätta några barn till världen.
Det är så egoistiskt när man vet att man genom att föda någon samtidigt utdelar en dödsdom. I bibeln står ju ett Ve över alla som föder och ger di "i dessa tider ". Vad då dessa? Det är väl lika villkor i alla tider?
I filmen "Rose" sjunger Bette Midler att den själ som är rädd för döden aldrig lever - fullt ut. Jag hittar en dyrköpt sanning i detta. Varför förstår inte folk detta innan de förlorar allt de sätter värde på?
I dag log Rolf när Kim kom med lilla Nico. Vi kastade oss upp i sängen och hans famn när en sköterska hördes från dörren: Finns det en patient underst i den där sängen? Fick i honom 75 ml kaffe och 100 ml mjölk.
I natt läste jag Lagerqvists: "Det är vackrast när det skymmer" som han läste på Dessies begravning. Då tittade han på mig men såg väldigt frågande ut. Jag tror inte han kände igen mig men däremot kände han helt klart igen dikten. Någon får ta hit diktböckerna så jag kan variera. Ferlin kunde han ju utantill förut. De läser jag nu och sjunger de som är tonsatta. Han tittar på mig hela tiden när jag sjunger. Hur acceptera att gårdagen är historia och att morgondagen kanske aldrig kommer? Jag skriver och skriver block efter block men kommer hela tiden fram till de här meningarna. Längre orkar visst inte min surriga hjärna komma?
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
