Dagens skrivtips: Svenskarnas sexvanor | Nya bränder i Stockholm | Våldtäktsdömd får resning efter 10 årBörja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sunny Börjesson
publicerad 5 feb 2011 kl. 06.00:
Anteckningar från en sjukbädd #2
I veckan fann jag ett block med en nästan oläslig handstil: blocket jag skrev i för att inte bli galen när jag vakade över min make Rolf som hamnat i koma efter en stroke.
Vi bor precis över helikopterplattan så i bland hörs det en del dramatik men det angår liksom inte oss. Vi fokuserar helt på att få Rolf att titta på oss och att låta oss hälla i honom vätska genom sugröret och skriva upp varje milliliter. Jag ser att vi lyckats bäst med mjölk. Ljummet kaffe går inte alls längre.
Han ser på mig "Känner du igen mig?" Han bara tittar helt lugnt på mig. "Vet du vem jag är?" Han skakar lite frågande på huvudet - kan det tyda på att han förstod frågan? Barnen försöker de med men får inget respons. Dagar och nätter flyter ihop. Vem matar hundarna? Måste fråga Roland om husdjuren när vi ses. Det måste ha samlats räkningar nu?
Är hemma för att sova och sitter i Roffes fåtölj och gråter en stund. Sedan återvänder jag hit. Att vara någon annanstans nu känns omöjligt. De vill mig väl men jag behöver inte sova nu. Jag behöver känna doften av Rolf genom att lägga mitt ansikte mot hans axel och balansera försiktigt i sängen.
Vi får äntligen i honom mer och mer drycker. Genom att höja sängen kan vi få honom att halvsitta upp och då går det bättre. Att man kan bli så glad över att någon får i sig en liten skiva av en mandarin. Det var Kia som lyckades.
Kommer han att överleva? Och kommer han i så fall bli liggande så här resten av livet? Utan språk, utan att kunna röra sig. Aktive Rolf, alltid fullt upp. Utan språk kan han aldrig mer att läsa. Hur ska han kunna leva så? Stopp nu: Blott en dag i taget som Lina skrev. Jag får väl läsa för honom i så fall. Dygnen flyter i varandra. Damen som inväntar döden sover inte mycket hon heller så det händer att hon och jag pratar lite på natten. När någon är inne hos Rolf tar jag mig numera till dagrummet där de har nyheter hela natten.
En ganska ung man brukar sitta där och gråta. Han är mitt uppe i livet, de har köpt hus och han har små barn och så en massiv stroke. Vi blir bekanta genom att även han kommer till nattnyheterna. I hans ålder kommer de att erbjuda honom maximal rehab. Rolf är i alla fall färdig med sitt aktiva liv. Men mitt hjärta gråter för den unge mannens skull. Vi har nyligen haft ett liknande fall hemma i kollektivet. X fick stroke när han skulle fylla 34 år och blev gravt handikappad. Det gick inte i längden för hans unga fru. Hon måste fortsätta med sitt liv.
Rolf har börjat äta lite kräm och bitar av mjukt bröd. Hans sväljreflexer är bra säger doktorn. Kan vi få i honom en minimidos med näring genom munnen slipper han droppet som han bara rycker loss. Och framför allt: Vi kan ta hem honom. Vi kämpar allihopa med detta.
På natten - kramper och stön av smärta. Kia larmar. Läkarna befara en ny stroke och de håller på länge vid hans säng. Så får vi det lugnande beskedet - han tål inte Waran! Nu måste man byta blodförtunnande. Waran är den absolut bästa medicinen för Rolfs tillstånd men går det inte så går det inte. Medlet har en rad biverkningar.
Så märklig är känslan av att sitta bredvid någon man känt intimt sedan över 40 år - där varje rynka och varje lillen skavank är en välkänd historia, där de mörkblå ögonen bara behövde se in i mina för att jag skulle känna mig som ett med honom och se vad han tänkte - och mötas av blicken från en främling.
Läkarna vet i nuläget absolut ingenting om hans framtid. Kommer han över huvud taget att börja prata igen? Och om han lär sig det - är hans hjärna intakt? Någon på avdelningen berättar om en man som vaknat ur sin koma och numera står på en tvåårings nivå. "Det vill du väl inte?" frågar hon. Jag tänker mig Rolf som tvååring. När jag mötte honom var han ju en vuxen man på 38. Men så tänker jag på hur gärna jag velat ha flera barn. Om Rolf blir två år i sinnet så får jag ju ett extra barn med honom i alla fall i utbyte mot en livskamrat. Det känns inte fel. Och så väldigt gärna jag vill det i stället för att förlora honom!
Han sitter upp i sängen längre och längre stunder. Vi försöker hela tiden tala till honom men det går trögt. Däremot börjar vi få i honom mer och mer mat av karaktären moser och annat. Det är ju en förutsättning för hemresan så vi håller på dygnet runt.
Så kommer det plötsligt: "Bamse". Bamse? Så ser vi min tröja som har en stor bild av Bamse framtill. Jag vet inte alls vad jag har på mig den här tiden. Rösten låter hes och skrovlig men han sade namnet tydligt. "Minns du Bamse?" Nu står både barnen och jag framför honom. Han nickar. Minns du mig då? Han tittar vänligt på mig och skakar sakta på huvudet. Jag springer ut på toaletten och bryter i hop där. Så hejdar jag mig. Inte gråta nu: Detta är ju hoppfullt. Han minns sin hund. Nu börjar vi får några ord ur honom då och då.
I dag när jag varit borta nästan ett dygn och kommer in i rummet ler han emot mig. Båda ungarna flyger upp ifrån hans sängkant. "Ser ni vad glad han blir över att se morsan!" Ja, han ler helt klar med glädje i ansiktet emot mig! Jag kysser honom över hela huvudet. Vilken lycka. Svärdottern kommer med lilla Nico. "Ska du dö nu farfar? I så fall får du en blomma av mig." Rolf ler emot henne med hela ansiktet och hon kryper upp till oss två i sängen.
Dagarna förblir grå och monotona men varje dag görs ett litet framsteg av något slag. Nu kan han säga enklare ord som "ja" och "nej" eller "vet inte". Så vi håller på dygnet runt. Han ska börja äta lite mat men hans apraxi gör att han inte får tag i någonting med vare sig gaffel eller sked så vi matar honom. Detta tillstånd brukar gå tillbaka har vi läst. Främst dottern och jag har nu läst allt vi kommit över om stroke samt anlitat en privat stroke-specialist på stan för en frågetimma, för på sjukhuset får man dålig eller ingen information. De få som har kunskapen ser man inte ute på avdelningen.
I dag sitter vi här i dagrummet - Rolf har tagit sig hit med en rollator och sonens och min hjälp. Nu ser jag vilken vacker höstdag det är ute och snuddar vid tanken på vilken underbar svampdag i skogen med hundarna detta hade varit för inte länge sedan. Så blir jag arg på mig själv. Idioti, man kan köpa svamp på burk. Sånt larv orkar jag inte sörja över nu.
Nu ler Rolf alltid igenkännande emot mig och svarar ja om jag frågar om han känner igen mig. Men mitt namn minns han inte. Jag smeker hans ansikte och kysser hans kinder, så vänder jag upp hans handflator och kysser dem. Aldrig har jag sett hans händer i detta vita skick. De har alltid varit fulla av valkar, sår, färgklickar och motorolja. Och jag vet att han ska följa med hem nu snart. Den här gången ser det ut att gå vägen. Med oron för nästa gång ska jag göra som Lina Sandell sjunger i sin psalm: "Morgondagens oro kan du spara". Vi lever här och nu och vi älskar.
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
