 |
Artikel
av William Butt
publicerad 18 maj 2010 kl. 10.56:
Anna Bergendahl - en musikalisk Mona Lisa
"Jag har lyssnat på Anna Bergendahls album och granskat henne lite inför nästa veckas deltagande i Eurovision Song Contest och jag är inte lika säker på henne som jag var när jag såg henne i Idol."
Visst är hon en duktig sångerska? Det råder ingen tvekan om den saken. Hon verkar på något sätt vara född underhållare, men frågan är av vilken typ. Vad är hennes musikstil? Är det pop, jazz, soul eller funk? Eller är det den mellanmjölkiga halvcountrypopstilen som hon körde i Melodifestivalen? Vad är henne musikaliska budskap och vilken är hennes publik? Vet hon själv svaren på dessa frågor?
Jag har lyssnat på Anna Bergendahls album och granskat henne lite inför nästa veckas deltagande i Eurovision Song Contest och jag är inte lika säker på henne som jag var när jag såg henne i Idol. Då var hon, trots att hon var blyg och en smula omogen, en superbra sångerska i ett gäng av karaokeartister, och egentligen borde hon, när hon ska kliva på scenen i Oslo och representera oss i Eurovision Song Contest, kunna betraktas som en riktig sångerska bland en massa skräpartister. Men det är svårt att placera Anna Bergendahl och det är detta som kommer att bli dilemmat för de telefonröstande TV-tittarna nästa vecka.
När jag hörde henne sjunga första gången tänkte jag på första gången som Lisa Nilsson klev in i min studio i slutet på 80-talet och sjöng skjortan av de flesta svenska artister, men det finns en stor skillnad mellan den då 18-åriga Nilsson och den nu 18-åriga Bergendahl. Nilsson var mogen vid en tidig ålder och har alltid varit en självsäker artist medan Bergendahl har en bit kvar att gå.
Nu ska hon sjunga en låt som hon troligen har rådgivits att sjunga, och hon har kanske gjort det för att få revenge för att hon åkte ut ur Idol. Min gissning är att Anna Bergendahl troligen skulle ha sjungit vilken Bobby Ljunggren-låt som helst för att få stå på Globens scen. Det gjorde Lisa Nilsson när hon som 19-åring sjöng Ljunggrens och Håkan Almqvists "Du" i Melodifestivalen 1989. Det var inte hennes musikstil, men hon (och hennes dåvarande manager som råkar vara undertecknad) insåg behovet av att hon skulle synas i Melodifestivalen. Frågan är egentligen vad som kommer att hända med Anna Bergendahl efter Eurovisions TV-kameror har slocknat. Ska hon, ungefär som Lisa Nilsson, slussas vidare till någon ny Mauro Scocco eller ska hon bli en sådan där kanonduktig artist som alla gillar men ingen riktigt vet var man har?
Även om det är en hyfsat bra låt så är "It's my life" inte bland Bobby Ljunggrens bästa låtar genom tiderna, men den är inte dålig heller, även om texten är mindre bra, men vad gör det? Svenskarna liksom de flesta européer kan ju inte engelska i alla fall så det spelar ingen roll hur många fel en engelsk text i en eurolåt har. När svenska upphovsmän som inte behärskar engelska till fullo försöker skriva komplicerade engelska texter blir det pinsamt ibland. Detta framgår i en del av Jill Johnssons låtar såväl som när en del andra svenska artister sjunger svenskkomponerade låtar på engelska. Dock är melodin i "It's my Life" jävligt bra och det kan man tacka Bobby Ljunggrens hitfabrik för. Men samtidigt som den är bra är den också lika oförutsägbar som den som ska leverera den. Låten är en slags ofärdig tavla som ser olika ut beroende på vilken vinkel man tittar på den ifrån, och Anna Bergendahl är den som fått uppgiften att måla färdig tavlan. När jag tittar på hennes ansikte på videon och i framförandet i Melodifestivalen ser jag att Anna Bergendahl är en ganska osäker person, vilket inte är så himla konstigt med tanke på att hon bara är 18 år gammal, men samtidigt som hennes osäkerhet oroar, så blir man en aning fascinerad av den och det lyfter Anna Bergendahl som artist. Hon är synnerligen en musikens Mona Lisa, och den stora frågan är om hennes leende kan ta Sverige vidare i årets Eurovision Song Contest.
Det är dags för Sverige att hämta sig ur sin Eurovision-kris. Inför den svenska Melodifestivalens final i Globen förutspådde jag Bergendahl som outsidern som kunde sopa banan. Det gjorde hon och egentligen skulle jag inte bli särskilt förvånad i fall hon gjorde samma sak i Oslo - det återstår att se. Startfältet är lite annorlunda, men man vet aldrig!
|
