"Man anhållen för våldtäkt på 12-åring [Publicerad 6 oktober 11:34]
En man anhölls i går för våldtäkten på en 12-årig flicka nära Helenelunds centrum norr om Stockholm. Han är dock bara skäligen misstänkt, vilket är den lägre misstankegraden.
Mannen nekar, men misstänks bl.a. för att det signalement flickan lämnat i viss mån stämmer in på honom och för att han befann sig på brottsplatsen vid polisens tekniska undersökning.
Enligt polisen är han ännu inte helt identifierad och kunde inte styrka sin identitet när han greps. Den tolvåriga flickan drogs in i ett buskage och våldtogs i måndags."
*********************
I måndags hände det alltså någonting hemskt i en förort till Stockholm. En 12 årig flicka blev utsatt för en brutal våldtäkt mitt på ljusa dagen på väg hem ifrån skolan. Våra lokala medier slog upp det stort och det med rätta.
Själv kände jag den där välbekanta klumpen i magen och torrheten i munnen som jag alltid gör när jag läser om sexuellt våld. Även om såren efter övergreppen som en gång drabbat mig är läkta sedan länge så finns klumpen kvar. Dessutom drabbades jag som alla andra som har småflickor, i mitt fall sondöttrar, som vandrar till och från skolan och fritids av lätt panik.
Polisen gick ut med att mannen troligen var mycket farlig eftersom han genomfört våldtäkten bara några meter ifrån gångvägen. Flickan omhändertogs på sjukhus och pappan berättade i media att han tyckte att sjukhusets krisberedskap var dålig. Jag vet att det är så och led med familjen. Så tog polisen in en man som befunnit sig på platsen och som stämde en del på flickans signalement. Jag höll andan. Skulle de ha fått tag i rätt man så att vi kunde andas ut och kunna intala oss att våra barn gick säkra för åtminstone en av dårarna därute?
Det blev tyst i media. Väldigt tyst.
Så kom då beskedet. Det hade inte förekommit något överfall. Ingen våldtäkt heller. Flickan hade hittat på hela historien så föräldrarna i Helenelund behövde inte längre följa sina barn till och från skolan. Samma besked sändes i TV 3:s Efterlyst på torsdag kväll.
Vad känner man ?
En stor lättnad förstås: Det hemska hade tack och lov inte hänt. Sedan kommer funderingarna. Varför hittar ett barn på en sådan här grym, detaljerad historia och hur kan hon göra det så skickligt att hon lurar både polisen, föräldrarna och sjukhuspersonalen? Åtminstone inledningsvis.
Vad hade hänt med den gripne ifall flickan stått på sig och pekat ut honom. Han var ju bevisligen på platsen. Ifall det gått till rättegång hade han kanske blivit frikänd i brist på bevis men i allmänhetens ögon hade han för resten av livet varit den där våldsmannen som klarat sig undan straff. Hur ska det gå med flickan? Hur mår hon? Får hon någon hjälp alls?
Varför skriver jag den här artikeln?
På grund av att läsförståelsen är skral på sina håll på Sourze så fort det här ämnet debatteras så listar jag följande självklarheter:
- Jag är emot våldtäkt på både vuxna och barn. - Jag har själv varit utsatt för våldtäkt. - Min pappa var (som väl alla läsare snart vet) en flera gånger dömd pedofil. - Jag vägrade att hata honom. - Jag är ingen "pedofilkramare" eller "incesthora" ( några läsarreaktioner) för att jag vill debattera ämnet förnuftigt i ställer för med blint hat. - Blint hat är mycket farligt. Kanske på sitt sätt lika farligt för själen som sexuella övergrepp? - Så länge vi odlar myterna om att inga barn hittar på sådana här saker och att kvinnor aldrig ljuger om våldtäkt kommer vi aldrig åt problemets kärna. - Vi som drabbats kommer att fortsätta bli misstrodda och därmed utan hjälp och stöd.
Ni behöver inte skriva följande ord till mig: "Jamen de flesta våldsmän kommer undan straff." Jag vet det. Alla vet det.
Många våldsmän undkommer varenda dag men det är en annan och lika sorglig debatt.
Sunny Börjesson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Framför en dataskärm, precis som bakom en bilratt, blir vi lätt och gärna aggressiva och förbannade." Illustration: flickr/cambodia4kidsorg (BY CC 2.0)
