Jag gick på perrongen för att byta en bok mot något jag inte läst. Själv hade jag Homeros Odysses på engelska men behövde någon oläst lektyr på vägen norrut. Amy hade mörkt långt hår, fräknar och var klädd i lösa, lite bohemiska kläder, jag gissade på att hon var tyska möjligen från Holland.
När jag frågade henne om hon ville byta bok så svarade hon att hon hade en bok men den var på svenska så den kan du nog inte läsa. Jag såg på henne och log, och sade till henne att det nog löser sig. Amy såg på mig och frågade varifrån jag kom och vart jag var på väg. Det visade sig att vi båda var på väg från Turkiet hem till Sverige. Till skillnad från henne hade jag stannat i Saloniki för att träffa vänner.
Själv hade jag ett slags misslyckat resmål bakom mig. Jag hade egentligen varit på väg till Indien. Jag hade tagit mig till Istanbul. Därifrån hade jag tänkt fortsätta till Indien med buss. Det som fördröjde min fortsatta resa mot Indien var att det behövdes ett visa för att passera Iran. För att få ett sådant visa måste man ansöka hos det iranska folkkontoret (eller vad det nu var man hade döpt om sin ambassad till nu strax efter revolutionen). På folkkontoret lovade de att behandla min ansökan om visa vänligt eftersom jag kom från en vänligt sinnad nation, men att det ändå skulle ta minst sex veckor.
Jag bodde på taket till ett litet hotell nära Sultanahmet i Istanbul. Jag började hänga på the Puddingshop. Intill Sultanahmet ligger the Puddingshop. Utanför the Puddingshop kunde det ha hängt en australiensisk flagga, därför att haket var så nära en australiensisk ambassad man kan komma. På nedervåningen var det en restaurang där man kunde äta för en billig penning, på övervåningen en ölhall, där man förutom öl med mera kunde köpa allt från vapen och förfalskade pass till droger och sex med minderåriga. De flesta som besökte Puddingshop var australiensare. Jag blev bekant med några av dem, de var veteraner från Vietnamkriget och förmodligen med en och annan obehandlad psykos. I vilket fall hade jag kul i deras sällskap. Vi chansade på att röra oss runt i Istanbul långt efter det att utegångsförbudet inträtt, vi sprang som kaniner för att undgå militärpolisens lastbilar. Jag lärde mig även vad en bingo-öl är för något. De turkiska bryggerierna brygger öl. Punkt slut. Det är inte så noga, ölet kan bli blaskigt, halvbra eller bingo-öl. För att finna det beryktade bingo-ölet så beger sig skvadronen runt om i Istanbul, besöker butik efter butik, köper en öl här en öl där, dricker lite av var till dess slutligen någon öppnar en öl tar en klunk och med ett saligt leende skriker Bingo! Då inhandlas hela batchen. Sedan blev det fest och kapplöpning med militärpolisen.
Sex veckor är en låg tid, ibland, mina vänner hade vanor som i längden var negativa för mig. En morgon efter det att vi inte hade varit nyktra tre veckor i sträck mötte jag spritdjävulen. Jag låg på taket till det hotell där jag bodde, hur vi tagit oss hem har jag ingen aning om. En dansk flicka som också bodde på taket berättade sedan att jag och australiensarna under en tid gått under namnet "the death squad".
Den morgonen såg jag spritdjävulen, han var helt tydlig, ingen slags mänsklig gestalt utan som en stor mörkbrun chokladbubbla. Bubblan sade till mig att: "Du är min nu, nu är du fast". Jag skrek och sprang men bubblan följde efter och försökte omsluta mig. Sedan somnade jag på nytt. När jag vaknade så var jag helt inställd på att släppa Indien, i stället skulle jag acceptera en plats vid en utbildning till bergsguide som jag hade. Spritdjävulens budskap var helt klart, men jag ville visa honom att han inte skulle räkna med mig. Så jag blev nykterist för många år framåt. Jag köpte därför en biljett hem till Sverige över Saloniki, därför stod jag på perrongen och ville byta bort en bok om Odyssén.
Amy log mot mig och frågade om vi skulle med samma tåg, vilket visade sig att vi faktiskt skulle. Amy berättade för mig om sin turkiske fästman som hon besökt och som skulle komma efter och bo hos henne. Amy reste inte ensam utan hade sin kompis med på resan, en kompis som dessutom hade ett förhållande med Amys bror. Hell Amys express tog god tid på sig från Saloniki till München, vi hann komma rätt nära varandra utan att på något sätt bli intima. I och för sig presenterade både Amy och Issi mig som sin pojkvän till alla juggar som kom och gick. Från München delade vi fortfarande kupé och delade kupé gjorde vi även från Köpenhamn till Göteborg där Amy och Issi skulle kliva av. Fån Köpenhamn hände det något mellan mig och Amy. Issi låtsades som om hon inget såg då vi smög ut i korridoren och kysstes. När vi skildes på stationen i Göteborg försökte vi inte ens smyga, utan vi stod en lång stund och kysstes. Till slut sa Amy att det var hennes öde att bli kär när hon rean hade en fästman, som dessutom skulle komma för att bo hos henne. Jag svarade att det som sker det sker, och att om det blir ändrade förhållanden så fick hon gärna höra av sig.
Efter någon månad kom ett brev där hon bjöd mig ned till Göteborg, som kompis. Hennes fästman bodde visserligen hos henne, men det skulle inte vara något problem. Vi möttes på stationen, vi kramades, men inte mer. Hon berättade att hon nu mer hade ett proforma-förhållande med sin turkiske fästman men att han ännu disponerade ett rum i hennes lägenhet. På kvällen gick vi på svartklubb. Drack en del. Så kom vi tillbaka till hennes lägenhet. Var jag skulle sova visste jag inte, men mest troligt var nog soffan i vardagsrummet.
Det blev inge soffa för mig den kvällen, Amy sade att hon väntat sedan tågresan från Saloniki på att ligga med mig. Först var hon blyg, hon sade att hon skämdes för sina stora blygdläppar, jag försäkrade henne att jag älskade henne, hennes stora blygdläppar och hennes håriga ben och håriga muff. Den kvällen slog vi något slags rekord. Dagen efter bjöd hennes mor på Pot a´Feu och rejäla Dry Martinis. Amy berättade att det var första gången hennes mor verkat gilla någon som hon haft med sig. Efter några dagar for jag tillbaka.
Efter att vi sporadiskt hållit kontakten ett tag ringde Amy och berättade att hon var gravid i nionde månaden efter ett förhållande som inte betytt så mycket egentligen, sade hon. Hon ville ha med mig som stöd under förlossningen. Ett av mitt livs stora misstag är att jag svek henne då. Eftersom jag inte var far till hennes bar låste jag mig och vägrade komma och ge henne mitt stöd. Dum som en väderspänd groda insåg jag inte vilket förtroende Amy gav mig då, hon gav mig det största förtroende en kvinna kan ge en man och jag förstod inte att värdesätta det.
Många år efteråt möttes vi på nytt. Amy strålade då hon sökte upp mig, hon hade fått ytterligare ett barn hon hade en lysande karriär framför sig. Hon förhörde sig om mitt nuvarande familjeförhållande, sedan var hon tyst en stund. "Det är så typiskt på något sätt att jag kom försent igen, jag gjorde inte mycket rätt och gav väl upp för länge sedan. Jag har år från år sett mer av dig i mig, det är så konstigt att det tagit mig år att förstå och så är det försent."
Hon kysste mig på pannan och gick.
Leif-Arne Undvall, Grötmyndig, självgod och vanlig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
