Det började redan under graviditeten. Goda råd, synpunkter och varningens fingrar ven som pilar genom luften. Sov inte på höger sida, då kan fostret dö. Rök inte. Drick inte. Bada inte varmt. Ät inte mögelost. Gräv inte i trädgården. Motionera, men inte för mycket. Sov, men inte för mycket. Ha sex, men inte för mycket.
Efter ett tag funderade jag på om man kunde ringa Michael Jacksons dödsbo och få köpa en billig syrgaskammare att ligga i resten av graviditeten.
Bara han kommer ut snart, tänkte jag när datumet närmade sig, jag förlorar förståndet snart. Jag kräver inte mycket. Bara några minuter i ensamhet, några minuter ägnade enbart åt att tänka på mig själv, utan rädsla och dåligt samvete för att jag eventuellt förgiftar och misshandlar någon annan. Denna önskan föreföll dock mötas av kompakt oförståelse från omvärlden.
"Men sen ska du ju amma, då kan du ändå inte tänka på dig själv!" tjöt åskådarna triumferande.
Hur de nu kunde vara så säkra på det. Att jag skulle amma alltså. Och varför tycktes de njuta så av att trycka till mig?
En graviditet har stänk av magi, på många sätt. Ett av de mindre roliga är att den gravida kvinnan magiskt transformeras till alle mans egendom. Du kan säga vad som helst till en gravid kvinna. Det är inte alls sadistiskt, kränkande eller elakt - för det är ju för barnets bästa. Och bakom den skölden kan man uppenbarligen häva ur sig vad som helst.
Att graviditeten kanske redan är både psykiskt och fysiskt påfrestande bortser de goda rådgivarna helt ifrån.
Jag hade hela tiden sagt till mig själv att jag skulle försöka amma, men inte pressa mig själv om jag märkte att det inte funkade. Jag inbillade mig att jag var härdad, immun mot alla besserwissrar och duktighetsapostlar som kunde tänkas attackera om jag valde bort amningen. Det var jag inte.
Redan på sjukhuset började bombardemanget. Sköterskor slet och drog i mig, mina bröst och min son, det var hopknipna munnar och ogillande miner.
"Du MÅSTE få amningen att fungera, annars får du inte åka hem!" var budskapet, mer eller mindre utsagt. Ungen kommer att dö om du inte ammar, var känslan.
Min son var, och är, stor i maten. Jag gjorde ett ärligt försök att amma honom, men den mjölk jag producerade var inte i närheten av att räcka till för att mätta honom.
"Då ska du amma oftare!" tjoade amningshysterikerna.
I praktiken skulle detta innebära att jag satt med honom vid bröstet i princip dygnet runt. Roligare kan vi ha, båda två, kom jag fram till efter ett tag. Men det var ett beslut taget med stor vånda - ville jag inte att sonen skulle ha det bästa kanske?!
Modern bröstmjölksersättning är mycket bra. Fullgod, som bvc-sköterskan uttryckte saken. Men lyssnar man på amningstalibanerna får man lätt för sig att det är samma sak som att hälla i ungen arsenik.
I själva verket saknas i princip bara de infektionsskyddande antikropparna modern producerar och för över till barnet via mjölken. Och de är ju såklart bra att ha. Men jag anser att man måste väga nyttan utav dessa mot risken att hamna på hispan. Martyrskap klär mig väldigt dåligt, och jag blev en mycket bättre mamma när jag slutade amma. Även min son blev gladare, piggare och nöjdare.
Men nu inställer sig frågan - varför är det så tyst kring alternativ till amningen? Varför är helamning det enda det pratas om och propageras för?
"Gör som du vill" är den officiella partilinjen, men det är inte budskapet som förmedlas i praktiken. "Helamma annars är du en skitkass morsa" är vad mina öron hör bakom läpparnas bekännelser.
Jag är helt övertygad om att alla normalbegåvade mammor i dagens upplysta samhälle är väl förtrogna med amningens fördelar. Men vem stöttar dem som inte kan/vill amma utan att brännmärkas i smyg? Är verkligen bröstmjölkens antikroppar så viktiga att kvinnor bör uppmanas att pressa sig till det yttersta, fysiskt och psykiskt, för att delge barnet dessa droppar?
Lagstiftningen kring bröstmjölksersättning är enligt WHO-regler så hård att inte ens företagen som tillverkar ersättningen får lov att informera ordentligt om dess användning på sina hemsidor och förpackningar. Detta efter ett antal bröstmjölksersättningsskandaler i tredje världen, där fattiga lurats att använda ersättning som blandats med orent vatten och spätts för tunt. Och det är ju naturligtvis lovvärt att WHO ser till världens fattiga och tillvaratar deras intressen, men man måste ju fråga sig - har WHO:s rekommendationer och riktlinjer samma bäring på svenska föräldrar och barn?
Är det till exempel rimligt att rekommendera svenska mammor att helamma sex månader, istället för som tidigare fyra, för att visa solidaritet med världens fattiga?
Det förekommer dessutom en hel del ren desinformation kring amning och ersättning. Som att bröstmjölk skyddar mot allergier - några sådana vetenskapliga rön finns inte. Eller att ersättning skulle vara skadligt för utvecklingen av nervsystemet. Om så hade varit fallet hade det givetvis varit förbjudet.
Fakta och saklighet är vad jag efterlyser. Utan moralkaka till efterrätt, tack. Att vara förälder är tillräckligt svårt ändå, utan att sten läggs på bördan. Jag tror att rädsla och skuldkänslor är mycket skadligare än någon bröstmjölkserättning någonsin kan vara.
För att citera Franklin Delano Roosevelt: "We have nothing to fear but fear itself."
Maria Celander, 39 år, frilansjournalist, hemmamamma, hängiven hustru och malmöit i exil på Söderslätt.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
