 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Maria Zarga
publicerad 14 sep 2001 kl. 10.06:
Amatörartikel föder hat!
Det tråkiga är att människor inte har kommit ikapp sig själva ännu och det lär väl dröja innan självkritiken slår till.
Jag har i dagarna skrivit ett par, tre artiklar angående terrorattackerna mot USA och har därmed förmedlat en av de sanningar som finns, den av sanningar som kanske är svårast att ta. Några få människovackra har tagit till sig det jag velat förmedla på ett konstruktivt sätt och både risat och rosat. Wow! Skitbra! Dessa vill jag salutera men för övrigt känner man egentligen mest sorg. Det är detta jag vill komma åt genom denna, min fjärde artikel i ämnet.
Mina artiklar har inte haft för avsikt att hålla en tyst minut för de omkomna, det gör jag ändå, på mitt sätt, dagligen och i tysthet över alla människor som far illa och lever i skräck och misär. Samtidigt har jag utgått ifrån att läsare förstår att jag känner med offren, men att det inte har varit det jag velat lyfta fram. Det har varit att tillskriva, ett, som jag trodde införstått folk alldeles för mycket.
Jag hade en annan avsikt med dessa artiklar. Att ge var och en en chans till eftertanke, att ta tillfället i akt att känna lite skuld, att få människor att börja vilja förändra världen, kanske, så att den kan komma att bli en skönare plats att bo i.
I ett så kallat demokratiskt land med eftertryck på yttrandefrihet har jag skrivit. Jag vet inte allt vad jag har fått ta emot från att jag är vidrig, skrämmande och dum i huvudet (än så länge kan jag skratta) till att jag borde skjutas, att en välgörenhetsaktion borde vara en där sådana som jag blir skjutna i Göteborg eller Genua eller att jag borde flytta till Afghanistan och det kanske jag gör om jag inte blir avrättad först.
Samtidigt gillar jag att arbeta i Sverige. Det innebär motvind. Sverige är ett tungt land på många sätt och inskränkt på många plan, men det gör det till en mycket spännande arbetsplats.
Det intressanta och högst obehagliga i allt detta är att man hoppar på mig med mer eller mindre dolda hot och man hoppar på dem som tycker som jag. Men vad är då detta? Är inte det ett slags fascism? Dessa hot kommer ifrån människor som beskriver mig med adjektiven empatifattig, kallhjärtad, människofientlig, ja, listan kan göras lång.
Låt mig då bara få göra ett antagande när jag påstår att de måste se på sig själva som det direkt motsatta. Man ska bara tänka på en sak att när man uttalar sig om andra, så uttalar man sig också, eller egentligen om sig själv. Som om en magisk spegel kommer från ingenstans och avslöjar. Samtidigt får man väl glädjas åt att människor inte är likgiltiga, att man faktiskt fortfarande reagerar. Det finns alltså hopp.
Min tredje artikel då? Den var inte lika spännande eller vad? Den får jag nästan ingen respons på alls. Den behandlar hetsjakten av oskyldiga muslimer och då stoppar man huvudet i sanden. De som följer upp och läser denna artikel, ja, det är ju de som från början var konstruktiva och vakna, men var tog ni andra människovackra vägen? Ett småleende myser på mina läppar. Jag kan bara älska er.
Känner ni er inte vackra nu? Ni är precis lika vackra som Bush, Hitler och de extrema fundamentalisterna. Ser ni också att ni är precis som dem? Tänk att en artikel kan frambringa så mycket hat i var och en av er och ni undrar hur det kunde hända, terrorattentatet mot USA. Tycks det fortfarande märkligt att världen är så ond? Ni pådyvlar mig en terrorists egenskaper då det i själva verket är ni som är det största hotet. Wow! Så vackra ni är.
Så, kräng på er oskyldighetsrocken och traska iväg till era 9-5. Kanske, om ni har tur, stöter ni på en annan människa, lika vacker som ni själva och som har läst min artikel. Då kan ni gro ert hat och skörda frukterna tillsammans. Ni kan planera en massiv attack för det tror jag att ni gör bättre än jag.
Nu går jag ut i den höstsoliga morgonen och hälsar världen. För min värld är en vacker plats. Jag lämnar nu ämnet åt sitt öde. Terrordådet är redan gårdagens nyhet.
|
