Sofia Eriksson har fullkomligt rätt. Det är svårt att ge kritik. Så ansvarsfullt att betygsätta en annan människas möda.
Erkänner genast utan prut att jag fegt ryggade tillbaka när allt ivrigare röster pockade på att vi ska ge synpunkter och konstruktiv kritik på varandras alster. Inte duger jag till att ge en adekvat bedömning! Det blir antingen blåsbälg eller brandsläckare, så intensiv och påstridig som jag är. Ni skulle bara veta. Det kan aldrig bli till nytta eller glädje för någon. Min kritik kommer bara att störa och skapa onödig irritation och en massa ovänner.
Förresten - det är väl just där som jag verkligen faller ur ramen. Vad händer när jag riktar ljuset mot någon annans text? Visst! Risken är stor att jag själv får stå där naken och avslöjad mitt i ljuskäglan, eller träffas av en bländande reflex. Mina intellektuella brister kommer obönhörligen att avslöjas. Nej, minsann! Hellre feg än dum.
När man dessutom vet hur det känns, på riktigt, att med bultande hjärta och darrande händer bläddra fram till recensionerna. Att se konst-kritikerns mer eller mindre välvilliga omdöme om min förmåga eller oförmåga. Att lyfta blicken och dra ett djupt andetag för att våga stava igenom orden om och om igen innan man är helt säker på att varje liten nyans är rätt uppfattad. Att samtidigt veta att vem som helst i samma stund kan doppa mitt ego i sitt morgonkaffe.
- Äsch! Jag har vatt' med förr, säger man hurtigt. Kritik får man väl tåla, blir nästa väldigt dåligt övertygande lögn. Man vet väl sitt värde? Nehej du! I dag giga, i morgon kanske inte ens en mega. Konstnären blir inte alls härdad efter några smällar. Bara så mycket bättre på att kamoflera de synliga biverkningarna. På insidan är det värre.
Tids nog kommer allvaret. Inte är det väl nödvändigt att skynda på det. Skapandet kan du träna och åter träna till nära nog fulländning, det är fullt möjligt - men att lära sej ta en sågning utan att spån faller av är en omöjlighet.
Nej, jag vill bara ha roligt. Njuta av mångfalden i den härliga, saliga sourze-yran.
För ah, vad jag njuter av skrivkonsten! Andras! En grammatiskt fulländad text som är så perfekt att den inte ens anas under en fängslande story, det är höjden av förfinat hantverk. Sådant kan man finna här.
- Och ordkonsten! Den avsminkade, raffinerade ordkonsten, poesien, lyriken. Texter som är så naket avskalade att man kan fylla i sina egna associationer mellan raderna. När udda ord-kombinationer blir till fyrbåkar för mina egna tankar, det gillar jag! Sådana finner man här. De är min ON-knapp!
Men feg är jag, och rysligt rädd om mitt lilla ömtåliga ego.
Ingrid O Losell, här och nu
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl