Skriv idag om: Svenska Imamers råd till kvinnor | Reinfeldts uttalande om etniska svenskar | Mladic i rätten Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ia Stina Jonholt
publicerad 7 nov 2007 kl. 10.10:
Allt om min TV - och en del poesi
Den här lilla historien innehåller alls inget hot. Och alls inget gnäll. För visst är det rentav poetiskt hur en myndighet kan få varje liten individ att känna sig sedd.
Som den relativt organiserade individ jag ändå är, började jag genast planera för min förestående flytt till den stora staden. Säga upp hyreskontrakt och el, dagstiding, bredband och telefoni. Och så teve-innehavet förstås. När jag ringer Radiotjänst får jag reda på att jag inte kan avsluta mitt abonnemang förrän jag handgripligen dragit ur sladden ur väggen och 'ställt undan' apparaten ordentligt.
OK, även om jag tycker att man kanske borde kunna anta att jag inte sitter kvar och tittar på teve efter det att en ny hyresgäst bevisligen övertagit min lägenhet, och att man därför borde kunna säga "jag vill säga upp mitt teveabonnemang från och med den första september", går jag snällt med på att återkomma.
Någon månad senare ringer jag igen: "Nu har jag dragit ur sladden, rullat ihop den ordentligt och ställt undan apparaten. Nu vill jag säga upp mig. Snälla."
Jag blir nästan inte alls irriterad när jag får frågan om var någonstans jag har ställt min gamla teve, även om jag verkligen tycker att det är min ensak.
"Den står i mina föräldrars garage. Tillsammans med en del andra prylar från lägenheten. Har inte bestämt mig för om jag ska skrota den eller sälja den..." "Betalar dina föräldrar tevelicens?" "Jadå, det är jag fullkomligt övertygad om att de gör. " "Då skulle jag vilja ha ett personnummer eller deras adress för att kunna kontrollera detta."
Skämtar du? Kan detta vara allvar? Nåja, jag kanske måste förstå att många fuskar, och att den nödvändiga kontrollen ibland kan innebära ett visst obehag även för oss laglydiga. Jag uppger adressen, varvid damen i Kiruna genast kan se på sin fina skärm att mina föräldrar inte är kriminella. Inte på det viset i allafall. OK. Klart nu?
"Men, ska du inte ha någon teve dit du flyttar?" "Jodå, jag flyttar in hos en person som redan har tillräckligt med teveapparater, och han har lovat att jag ska få titta på några av dem." "Kan vi få hans personnummer eller adress för att kontrollera detta? Att han betalar sin licens alltså."
Oj... vänta nu... jag kanske måste kolla med min nya sambo innan jag uppger hans personnummer. TÄNK om han inte... Det är ju tydligen ganska utbrett i samhället, även bland de högsta, de folkvalda, de som ska representera oss och vara ett föredöme. Shitpomfritt! Jag ber att få återkomma.
En liten, men dock sten faller från mitt bröst när min älskade bekräftar att han skött sig. Och att det är okej att "ange" honom för att få något slut på den numera så kallade "Kirunaaffären".
Jag ringer upp igen, och när Kirunadamen knappat in personnummret och konstaterat att inte heller min sambo tillhör de smygtittandes digra skara, tror jag faktiskt att saken ska vara ur världen. Brevet som kommer på posten några veckor senare, bryr jag mig inte om. Jag antar att det måste vara ett misstag att återigen ställa mig frågan om varför jag inte registrerat något teveinnehav på min nya adress. De kan ju bara kolla i sin dator.
När min sambo helt nyligen fick ta emot ett samtal där det artigt frågades om en viss Ia, som skulle vara folkbokförd på den här adressen, inte hade någon teve, kände jag mig nästan rörd till tårar. Tänk vilka resurser som läggs ner på mig. Här finns inte en chans att känna sig som en del av den grå massan, utan varje individ räknas verkligen. Jag finns på riktigt!
Det är något oerhört poetiskt över hur mycket som görs och hur lite som blir gjort ibland. Och det är inte utan att jag måste fundera på att skicka en av mina mest avancerade "trojaner" till ovan nämnda myndighet. Enbart av omtanke förstås. För kanske vore det helt enkelt ibland bäst att ett datasystem brakade ihop... så att ett nytt kunde konstrueras från grunden. Kanske ett som fungerade rentav. En förlupen tanke bara, och alls inget hot. För jag känner mig inte alls kontrollerad och trakasserad, utan uppmärksammad och speciell. Ty jag har fått lära mig att välja det positiva synsättet i varje situation. Det gör mig till en lyckligare och friare människa.
Och trojaner kan också vara snälla ibland.
Ia Stina Jonholt, Fallen ängel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
SENAST IN
Gustav Kasselstrand, Förbundsordförande Sverigedemokratisk Ungdom
"Framför en dataskärm, precis som bakom en bilratt, blir vi lätt och gärna aggressiva och förbannade." Illustration: flickr/cambodia4kidsorg (BY CC 2.0)
Cim Efraimsson
