 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Lisa Glasö
publicerad 31 maj 2010 kl. 10.33:
Allt går över - till något annat
Att hålla tillbaka på sina känslor kan skada dig mer än du anar. Låt det komma till ett slut så du kan gå vidare. Du måste stänga dörren bakom dig för att kunna öppna nästa.
Det brinner inom mig av ilska, av hat, av aggression. Jag sätter mig på bänken utanför mitt jobb och håller min mobiltelefon i handen. Jag har skrivit sms:et, för flera dagar sedan, och vill så gärna skicka iväg det, men klarar inte.
Vad är jag rädd för? Är det reaktionen eller det faktum att jag inte får någon reaktion? Allt inom mig talar för en och samma sak och våra dagar tillsammans är räknade. Vi har ingen framtid, vi kan inte leva ihop och vi saknar alla grundläggande förutsättningar för att få det fungera.
Jag bestämmer mig för att inte skicka mitt sms. Jag måste vänta med denna "information", åtminstone tills jag jobbat klart om jag skall kunna klara av att sköta mitt jobb. Jag röker klart, går upp till mitt jobb, jobbar klart och sedan går jag hem. Jag har en klump i magen, jag mår dåligt och jag har ångest. Jag vill inte träffa dig men ändå är jag beroende av att få prata med dig. Jag måste kolla "läget" och se vilket humör du är på idag. Jag bestämmer mig för att klippa när jag kommer hem, men misslyckas även i det.
Det blir onsdag och jag kör på som vanligt, mår dåligt, vägrar äta och känner bara ångest. Vi pratas vid i telefonen men jag låtsas att allt är okej.
Efter att vi lagt på loggar jag in på msn och ser att du är online. Jag tänder en cigg och bestämmer mig för att göra det. Jag öppnar en öl, sätter mig vid datorn och tar då ett djupt andetag. Jag provocerar fram ämnet, ser till att du kommer in på det själv.
Vi tar slut..
När jag tar ett beslut om att gå vidare brukar det gå rätt smärtfritt, samt snabbt. Jag har vid dessa tillfällen redan hunnit sörja och jag "stänger av" mina känslor precis som när man släcker en lampa.
Du har gjort mig illa alldeles för ofta och för mycket.
Allt går ju över, fast över till något annat.
|
Stefan Whilde