 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Lars Nilsson
publicerad 17 apr 2010 kl. 17.48:
Alliansen vinner valet - lätt!
Det blir inte ens en match. Sahlin kan efter 3,5 års prat om nytändning och omprövning bara redovisa plattityder samt oenighet bland de rödgröna. Alliansen vinner på en trovärdigare politik.
För den som fått för sig att (S) omprövat politiken rekommenderar jag Sahlins egen artikel i frågan (DN 13/04/10) under rubriken "Vi har omprövat politiken - här är våra fyra nya mål". Den är så hopplöst full av intetsägande gammal skåpmat att tom ledarskribenterna inom (S) tog avstånd.
Samma dag presenterade hon vid en presskonferens, som bekräftelse på partiets "omprövning", också sina "vallokomotiv". Helt följdriktigt består lokomotiven av ministrar från Göran Perssons regeringstid och några utslitna, ärrade riksdagsledamöter.
Ingen kan naturligtvis påstå att alliansen gjort allt rätt. Schabbel i början med ministerutnämningarna, justitieminister Ask vansinniga grodor, valfusk inom (M), hafsigt, slafsigt och okänsligt genomförande, av en i och för sig nödvändig reformering av sjukförsäkringssystemet, är bara några plumpar som syns i protokollet. På plussidan står emellertid att man ridit ut finanskrisen på ett bra sätt, utan att skattebetalarna pumpat in alltför mycket pengar i hopplösa projekt, samt att arbetslösheten är lägre än EU-snittet och att även statsskulden, i relation till BNP, är lägre än under högkonjunkturen 2006.
Inför valet har de rödgröna en närmast omöjlig uppgift.
Visst ser det bra ut opinionsmässigt, men det beror i mångt och mycket på att man legat lågt med vad dels varje parti vill, dels vad man vill göra gemensamt i regeringsställning. Under de gångna åren har man istället koncentrerat sig på att torgföra en grinig överbudspolitik, där allt från miljardstöd till SAAB (som visade sig vara helt onödigt) till mer till alla från småbarnsföräldrar till pensionärer, har varit den övergripande strategin. Och det dessutom i tre olika varianter.
Nu i maj har Sahlin utlovat ett gemensamt valprogram för de rödgröna. I samma stund det publiceras kommer det att vara slut på opinionsframgångarna. Inte helt förvånande rapporteras det redan om svårigheterna att finna en mer substantiell gemensamma nämnare. Här skall alltså (S) i grunden positiva syn på kärnkraften, industrin, marknadsekonomin, tron på värdet av ekonomiskt tillväxt och medlemskap i EU, kombineras med krav på snabbavveckling av kärnkraften, utträde ur EU (inklusive krav på dess upplösande!), förstatligande av banker och företag samt straffskatter på allt som inte passar in i en Sörgårdsidyll, baserad på ett icke kapitalistiskt ekologiskt och naturskönt samhälle med nolltillväxt.
Tillåt mig tvivla på att några vettiga och sammanhållande tankar kan sättas på pränt med så spretande viljor.
De borgerliga har under i princip alla valrörelser - utom den förra - hånats av (S) för svårigheterna att presentera något mer än snömos när det gäller ett gemensamt program. I denna valrörelse är rollerna ombytta. Frågor om de tre partiernas skilda åsikter kommer att förfölja de rödgröna ända in i den smärtsamma och tårfyllda valförlusten. De realpolitiska skillnaderna inom de rödgröna är väsentligt större än vad borgarnas käbblande någonsin varit.
Det kommer också att finnas likheter med förra valet. Då tog många vid valurnan mer ställning MOT Göran Perssons trötta regering, än FÖR alliansen. Samma skräckupplevelse återkommer för (S) i år. Inte på grund av Sahlins tidigare tragikomiska kontokortsskandaler eller LO-chefens dubbelmoral när det gäller bonusar och egna styrelsearvoden, eller andra eventuella sista-minuten-skandaler, som vår journalistkår, i sin sanningsiver alltid låter brisera i augusti ett valår.
Nej, det beror på Sahlins otroligt inkompetenta handläggning av samarbetet med kommunisterna. I oktober 2008 förkunnade en stolt Sahlin att det tusenåriga (nej, förlåt, det var till 2020, men ändå) samarbetet med (MP) hade inletts. Dessutom var dörren stängd till (V) oavsett om dessa skulle ändra sig i fråga om det finanspolitiska ramverket innan valet. Efter att beslutet stött på motstånd inom partiets vänsterflygel lät det plötsligt annorlunda. "Om dörren uppfattades som att vi aldrig ville ha med (V) var det fel", kommenterade en på gränsen till sammanbrott, stukad Sahlin, redan efter några dagar, allt medan ledarskribenterna i (S)) tidningarna öppet hånade hennes pudel.
Jag är rätt övertygad om att Sahlin, i just det ögonblicket, tappade sin trovärdighet, som både partiledare och statsminister. Till detta kom att många sossar frågade sig varför (S), inte som tidigare, kunde gå till val utan att på förhand binda upp sig i något som helst samarbete.
De rödgrönas, och då särskilt (S) kritik, mot alliansregeringen under de gångna åren har varit förvånansvärt uddlös och tam om man skingrar retorikdimmorna och överbuden. Ta exempelvis de skattesänkningarna som alliansen genomfört, och som (S), trots initialt gap och skrik, accepterat som sin egen politik med ett års fördröjning. Inte heller har de vildsinta angreppen på regeringen om den höga arbetslösheten varit särskilt trovärdigt mot bakgrund av att vi genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan 1920-talets depression. För fyra år sedan, när alliansen vann valet, var arbetslösheten i den dånande högkonjunkturen 7,1 procent. I år beräknas den till 9,2 procent. Det är lägre än både EU-snittet och USA:s.
Jobbigt har (S) också haft med internationella jämförelser när det gäller ekonomi och arbetslöshet. Till sin egen förtvivlan hamnar man ofta i Tyskland, som styrs av en konservativ regering. Av förståliga skäl är man mer obenägen att jämföra med sosseregeringar i Storbritannien, Spanien och Grekland.
Varje val är mer en fråga om trovärdighet inför framtiden än tvåminutersutspel i TV eller skandaler. Därför kommer alliansen att vinna. Trovärdigheten hos de rödgröna är väsentligt lägre.
Men hur går det då för (SD)? Tungan på vågen? Nej då, dom kommer inte ens in i riksdagen. Det beror på en närmast osannolik oförmåga att inte lyckas exploatera svenska folkets missnöje med den av alla regeringar förda flykting- och integrationspolitiken. Själv var jag tidigare övertygad om att (SD) skulle komma in i riksdagen men efter att ha hört partiledarens retorik och läst hans budskap tror jag inte det längre.
För övrigt anser jag att vi borde få rösta via nätet. Det går fint att deklarera, betala räkningar och allt annat. Så varför inte den möjligheten? Undersöker man lite närmare anledningen, så är det inte frågor om säkerhet, valfusk, personlig integritet, tekniska problem och liknande som är huvudskälet. Det finns bara ett skäl, och det delas av samtliga riksdagspartier. Skräcken för att valdeltagandet skall öka och att "merrösterna" hamnar hos ett annat parti!
|
