 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Per Bengtsson
publicerad 25 mar 2009 kl. 16.07:
Alla älskar att klaga på kollegor och politiker
Även om positiva tankar inte är lika roliga som elaka, så kanske man mår bättre av dem i längden. Och visst är det trots allt kul med glada positiva människor, som inte bara förtalar andra?
I och för sig är många på jobbet förbannade på mig, eftersom jag råkar vara deras chef, men det bekommer mig inte så mycket - och att det inte gör det, gör dem ännu mer förbannade. Jag är i och för sig irriterad på min chef och då och då är jag också lite "på högtryck" över odugliga medarbetare, som inte gör det som jag tycker att de borde göra.
Nyligen var jag på en middag med några goda vänner, som alla pratade sig igenom diverse irritationsmoment på deras respektive jobb och i deras familjer.
Föräldrar upphör aldrig att skapa känslor, liksom barn - det är bara känslor av olika natur. För länge sedan döda far- och morföräldrar prisas visserligen, men denna plötsliga vändning i känslorna är bara tillfällig, sedan är vi tillbaka på "korkade chefer och politiker". Självklart deltar även jag! Vad annars kan göra en lördagskväll, annat än att frossa lite i negativa känslor? För givetvis är det kul. Eleganta elakheter viner i luften och det är ju nästan alltid roligt, så länge de man driver med är någon annanstans. Vi svaga själar kan ju stärka våra egon med att nedvärdera andra. Vi skrattar och har en fin kväll.
Vill inte på något sätt göra mig förmer än andra och påstå att jag sen vaknar upp och inser det förkastliga i detta. Det händer visserligen att jag gör det, men det är förbannat snobbigt att ta avstånd från något så tillfredställande som en glad kväll i frustrationens tecken. Kan dock inte låta bli att fundera lite.
Frustration och irritation verkar vara en del av livet. Alla känner det! Kanske är det en livsnerv hos oss. Den känsla som i det goda Nordeuropa idag går på lågvarv och bara får ett lätt utlopp över en jobbfika eller vid lördagsmiddagar med vänner, kanske trots allt är en av våra viktigaste överlevnadsmekanismer?
Kanske är det samma känsla, som fick våra förfäder att utvandra till USA, att dra iväg från svält och nöd, och som med mer kraft tvingar fram desperata handlingar och förändringar.
Men jag kan inte låta bli att undra om inte det trots allt är så, att all denna negativism är en angenäm återvändsgränd. Är det inte lite som att ha ihop det med grannens fru (eller man), vilket bara leder till något negativt. Man kan inte motverka det, för det är en del av livet - men man kanske kan träna sig i att acceptera att det finns, och försöka låta bli att åka med. Även om positiva tankar inte är lika roliga som elaka, så kanske man mår bättre av dem i längden. Och visst är det trots allt kul med glada positiva människor, som inte bara förtalar andra? Att våga se den goda ambitionen, att våga känna den utsatthet andra känner när de klantat till det, i stället för att skratta åt dem, visst är väl det bra?
|
Shqiptar Oseku