POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Maria Lindberg publicerad 21 apr 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/LOLren (BY CC 2.0)

All tings värde

Har ett övergivet torp något värde? Får ett hem stå och förfalla hur som helst, även om det inte är en sanitär olägenhet? Vad gör ett vandaliserat hus med vårt inre?
Det kan ha varit den rosa plasthinken i trädgården, det kan ha varit köksfönstret, hur det gapade ihåligt, jag minns inte säkert. Jag stannade upp, såg mig omkring, som om jag tagit fel väg, som om torpet plötsligt tagit ett steg fram, mitt i vägen. Det här huset hade jag inte sett tidigare. Eller?

Kläder, skor och lakan låg utanför dörren och i ett sidofönster stod två resväskor i läder, ovanpå varandra, som vore de ett tillfälligt skydd, en barrikad. Rakt fram, mindre än en meter ifrån mig syntes ett köksbord, en barnstol och i diskmaskinen brutna tallrikar, färdiga för användning. Grönmögel och fukt hade tagit över och utan att veta något om övergivna hus, kunde jag säga att det måste gått år, decennier sedan någon bott i huset senast.

Som om ett krig hade dragit förbi, en vagn stannat, hastigt tömt det på liv och lämnat huset, tingen, mitt i en rörelse. Familjen som levde här, satt, åt, älskade, och lämnade. Packade inte ens väskan. Bara gick ut och kom inte tillbaka.

När jag hörde mig för hos kommunen, ville de veta om huset var en sanitär olägenhet, vilket jag inte kunde svara på. Det enda jag säkert kunde säga var att det smärtade mig, det var för bedrövligt, sorgligt, att en polkafärgad barnstol fick stå så många år och mögla, att torpet fick vandaliseras, även om det säkert ägdes, stod skrivet på någon. Men det var inte tillräckligt, snarare märkligt. Varför hängde jag upp mig vid ett gammalt torp? Varför engagera mig vid de här övergivna sakerna, skräpet?

Frågan förbryllade mig, och jag visste inte svaret. Vad var det med det här övergivna? Dagarna gick. Veckorna. Jag började tänka på mitt eget hem. Vad som skulle synas från vägen, om det skulle stå övergivet en dag. Skulle det vara mig likgiltigt, om mina kläder spreds ut, om mina barns leksaker kastades omkring, även om vi av någon anledning inte längre bodde där? Och jag insåg att det var just det. Någons hem kan inte få lämnas så, inte hur som helst. Det förbryllar, oroar. Det smärtar, väcker ilska när det förstörs, mitt i samhället, utan att någon reagerar.

Allting har värde, även ett litet torp, det mest trasiga, kvarlämnade. Kanske mer när sakerna står kvar, mitt i ett sammanhang, som vore det fortfarande ett hem. All respekt för historiska värden, men i ett övergivet hem, där någon nyligen bott?

Allting borde få ett avslut, en avsedd, bättre plats; om än anonymt på tippen eller skänkas bort till bättre behövande. Och ett torp, ett gammalt torp som inte är en sanitär olägenhet må få smälta in i naturen, om inget annat föreslås, växas över, omfamnas av unggran, tistlar och mossa. Hämtas hem till sista vilan och bli ett med naturen.