 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Jan-erick Hursti
publicerad 1 sep 2010 kl. 06.00:
Jan-Erick Hursti
Alkoholen styrde mitt liv i 30 år
Jag vet inte vilket glas som sänkte mig. Vilket av alla de tusentals välfyllda glas jag tömt i min soptunna till kropp som fick mig att gå från brukare till missbrukare. Från "vanlig" till förlorare.
Jag vet inte vilket glas som sänkte mig, men det måste ha varit ett väldigt giftigt glas eftersom när det väl blev tömt, var jag alkoholist. Kanske var det det allra första glaset. Troligtvis var det så. Efter det var alla glas giftiga. Alla glas var spikar i kistan. Alla glas blev tillslut en snitslad bana mot oundviklig undergång. Glas förresten... många gånger var det klunkar direkt ur flaskan; eller ännu värre, ur dunken.
I början var det inte så självklart. Inte så synbart. Inte alls något problem. Lite trött på morgnarna dagen efter bara... i början. Sedan, efter en riktigt blöt afton som slutade med att jag föll i gatan, kom den första dödsångesten. Jag var helt på det klara att jag skulle dö. Besökte akuten två gånger samma natt. Men inte dog jag. Efter den natten återkom ångesten nästan varje gång... dagen efter. Minnesluckorna hade redan börjat infinna sig. "Vad fan gjorde jag igår egentligen?" Ibland vaknade man upp med svullna knogar. Eller blött och färgat hår. Eller i en okänd lägenhet utan kläder på kroppen.
Ensamhetsmelankoli
Snacket, asgarvet, sopa undan allvaret. "Vilket djävla ös det var igår.... vad ska vi dricka idag då?" Det var en sport att få hem nån. En meningslös tävling, en lek med känslor. Medan hålet i hjärtat blev svartare, djupare och kallare. En inre tomhet, som även den kunde botas av alkohol. För stunden.
När jag sedan var nykter och klarare i huvudet, slogs det hårda slag av ensamhet genom kroppen och ut, studsande mot tavellösa väggar i ungkarlslägenheten. Kan jag skylla mitt supande på något? Dåliga gener? Fel umgänge? Trasig barndom? Tja. Morsan var i och för sig alkoholist, men henne bodde jag aldrig hos. Farfar och en del av farsans syskon var storsupare. Farsan själv spottade ju inte heller i glaset. Mitt umgänge var blandat. Jag var polare med "alla". Och söp med alla sorters människor. Från plugghästar till fängelsekunder.
Trasig barndom. Jag kommer inte ihåg min tidiga barndom... förutom bältet. Som träffade hårt när jag gjort något som farsan inte gillade. Eller örfilarna. Och så undrar han varför jag aldrig hälsar på. Har inte haft någon seriös kontakt med honom sen jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder.
Misslyckad
Jag misslyckades med min första familj. Jag fick en underbar dotter 1986, men hennes mamma fick nog av mitt ständiga festande och flyttade långt upp i Sverige, till Sundsvall. Visst hade jag kunnat strida. Jag hade förstås rättigheter som pappa, men jag var ung, obildad och partysugen. Så jag knöt näven i fickan och försökte göra det bästa av situationen. Vilket inte var lätt.
Så umgängesmöjligheterna försvann och mitt hjärtas vackra dotter gled ur mitt liv. Då var det som om någon kramade ur det sista vettet ur mig likt en blöt svamp. Linda är en stor flicka nu och ska själv ha barn. Jag ska alltså bli morfar.
Drogtester
Sedan följde en rad år av festande, flickvänner, jobb och bostäder. Oftast söp jag bort bostäderna jag bodde i och hamnade på bar backe under olika långa perioder. Då blev det till att sova på soffor hos kompisar, exflickvänner, och i nödfall blev förråd och källare mina hotellrum.
Jag försökte med familjelivet en gång till och blev far till en liten pojke 1990. Calle. Och jag var stolt som en tupp. Han är stor nu, och duktig på det mesta. Konstnärlig, arbetsam och vänlig. Men när han var tre år lockade restauranglivet och drickandet ut mig på förrädiska vatten igen. Först Norge och Drammen, vidare till Gotland. Party, alkohol och andra droger. Amfetamin, och Bensodiazepiner flödade på ön.
Så höll det på. Jag lyckades bryta trenden ett tag och tog mig igenom journalistlinjen på Bona Folkhögskola. Innan dess lite enstaka kurser i Göteborg och nästan ett helt år på Malmfältens folkhögskola och fritidsledarlinjen.
Jag hamnade på High Chaparall sommaren 1999. Och försökte ännu en gång klara av ett familjeliv. Fick en pojke till. Lille William. Sladdbarnet. Men jag kunde inte bryta den snedvridna, självdestruktiva trenden. Festandet fortsatte. Williams mamma flyttade ut. Men William släpper jag inte. Icke sa nicke.
Manodepressiv
Många snedsprång senare så slutade jag, impulsivt och maniskt, jobbet på den största dagstidningen i kommunen 2005. Där hade jag jobbat sedan år 2000. Hamnade sen i en mardröm i Karlskoga, där vi skulle vara delägare i en restaurang, jag och min fru. Visst ja. Jag är gift med en underbar kvinna. Anneli.
Nåja, vi skulle alltså driva denna krog, men hennes syster och svåger fick psykdilerium av alla piller och alkohol så jag drog mig ur. Flyttade tillbaks till Småland. Sen startade jag en krog alldeles själv, och det skulle bli det sista kapitlet i min nuvarande alkoholhistoria.
Efter ett tag började jag supa som besatt på grund av dåliga tider, obetalda räkningar, problem i familjen och ensamhet. Det höll i drygt ett år innan jag fick hjälp till psyket av polisen. Då kom vändningen. Avgiftning, samtal, diagnos. Aha... det var inte bara alkoholen som var problemet. Det fanns en medicinsk förklaring till mina maniska perioder. Bipolär 2. Sedan kom jag till Vuxenvården på Gislaveds socialförvaltning och vidare till Henjahemmet. Där lyckades jag att bli stålmannen. Med hjälp av föredömen, gruppterapi och annan hjälp har jag blivit nykterist.
Nu väntar nya utmaningar med Optimus Gislaved, studier och fortsatt nykterhet.
|
