Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sunny Börjesson
publicerad 2 okt 2009 kl. 11.18:
Två saknade St Bernhards: Bamse och Barry
Aldrig mer
"Om nätterna när jag svävar mellan vakenhet och sömn hör jag de där tassarna komma närmare och närmare min säng och jag sträcker ut handen för att känna på pälsen och väntar på en buffande nos som vill ge mig en slick i ansiktet. Men den kommer inte..."
Livet handlar om saknad, bland så mycket annat. Ju äldre man blir desto fler saker får man att sakna. Det behöver inte alltid vara en älskad människa man saknar utan en funktion man en gång hade som nu är förlorad. Det kan vara ett kärt husdjur.
En stor hund rör sig på ett speciellt sätt. Om den väger runt 80 kilo som en St Bernhardshane gör, så fördelas detta på alla fyra benen så att gången blir annorlunda än när en människa på 80 kilo rör sig. Dessa hundar har en väldigt tjock päls också, de kan sova ute i alla väder, och mjuk ull sitter mellan trampdynorna så att stegen blir nästan ljudlösa.
Jag bestämde redan vid nio års ålder att jag skulle skaffa en St Bernhardshund som vuxen, vad som än hände i övrigt i livet. Boken Barry: den sanna historien om en St Bernhardshund finns ännu kvar i en gammal hundtuggad version i min hylla.
De här hundarna tycker att vi människor bor för varmt och så länge det var möjligt höll vi alltid balkongdörren öppen om natten så att de kunde ligga där. Senare på året lämnade de gärna hundkorgen i hallen och lufsade förbi min säng och ut i datarummet som egentligen är en ombyggd balkong med ett stengolv under. De stannade till invid min säng, puffade in nosen under täcket och gav mig en slick, och halvsovande sträckte jag ut handen och kliade. Sedan sov vi vidare. Detta har ju medfört att jag under alla år haft min sovrumsdörr öppen nattetid, men det är ingenting som stört mig.
Jag hade aldrig ens kunnat tänkt mig ett liv utan en St Bernhardshund, men man inser inte hur svårt vissa saker blir när man blir äldre. Att inte kunna hålla emot deras starka krafter i kopplet och bli hänvisad till att umgås med dem i en inhägnad trädgård eller få hyra draghjälp. Att inte orka hårvården. Och att inse att man inte kan ta färdtjänst till veterinären med en sådan hund. För rasen har många defekter på grund av en helt sjuk avel.
Barry och Bamse var mina sista två och det var dem jag fäste mig vid mest. Det var fruktansvärt när Barry dog men jag hade ju kvar Bamse. Som levde längre än någon av de andra, men till slut kom det jag fasat för. Aldrig aldrig mer! Aldrig är ett så fasansfullt ord.
Jag ligger fortfarande med dörren öppen om ingen säger till mig att "nu kan du ju stänga om du vill". Om nätterna när jag svävar mellan vakenhet och sömn hör jag de där tassarna komma närmare och närmare min säng och jag sträcker ut handen för att känna på pälsen och väntar på en buffande nos som vill ge mig en slick i ansiktet. Men den kommer inte och jag vaknar till: En 30-årig rutin är svår att bryta. Så kommer de där hemska tankarna: Aldrig aldrig mer.
Och jag tänker på urnorna i källaren. Där väntar de nu: De och äldsta dottern i sina urnor.
Att jag känner en liten nos i mitt öra av min lille sängkamrat Bellman är till viss tröst men detta "aldrig mer" är begrepp jag förgäves försöker ruska av mig skräcken inför. Livet är ju sådant: Jag kommer till exempel aldrig mer att föda ett barn. Kanske det är den skenbara möjligheten att köpa en ny St Bernhard som gör det så svårt att få tyst på den där rösten?
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
