Skriv idag om: Svenska Imamers råd till kvinnor | Reinfeldts uttalande om etniska svenskar | Mladic i rätten Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Kajsa Kallio
publicerad 5 maj 2004 kl. 10.33:
Adoption - bra eller dåligt
Att det är en egoistisk handling att adoptera barn är de flesta överens om. Att hävda något annat känns lite som när Carola delade ut cd-skivor till hemlösa, falskt och innehållslöst.
Men det faktum att det är en självisk handling behöver inte betyda att det inte för något gott med sig. För visst måste det vara bättre att få växa upp i ett tryggt, varmt och kärleksfullt hem någonstans i Skandinavien än på ett barnhem i Kina eller Rumänien? När nu världen ser ut som den gör så måste vi väl hjälpa på alla sätt vi kan och då är det ju utmärkt att vi (rika) som inte kan få barn tar hand om de barnen som andra (fattiga) människor inte kan ta hand om. Och det är ju så att väldigt många av de här barnen har blivit helt övergivna av sina föräldrar, lämnade åt sitt öde på en trappa eller på ett barnhem, ofta helt ovetande om sitt biologiska ursprung.
Men det är väl ändå inte så enkelt? Är det inte bara klassiskt svart/vitt, endimensionellt tänkande som gör att vi sover bättre om nätterna? Förmodligen borde jag inte skriva om det här alls, inte just nu i alla fall. Jag befinner mig nämligen i ett tillstånd av affekt eftersom jag för en vecka sedan träffade min biologiska mamma för första gången på trettiosju år. Man är inte riktigt i balans om jag säger så.
Det som fick mig att börja forska i var och vem jag egentligen kommer ifrån var en serie program som gick på SVT för ett par år sedan. De handlade om internationellt adopterades situation i Sverige. Nu vuxna människor som för tjugo, trettio år sedan adopterades bort eftersom deras biologiska föräldrar inte kunde ta hand om dem vittnade om psykisk ohälsa, självmordsförsök, utanförskap, dåligt självförtroende och en allmän känsla av att inte höra hemma någonstans. Mina förutsättningar är lite annorlunda eftersom jag är adopterad inom Sverige men faktum kvarstår att jag inte har vuxit upp med den kvinna (inte med den man som är min biologiska far heller för den delen) som fött mig med allt vad det innebär. Efter många telefonsamtal och e-post lyckades jag få kontakt och när jag nu går omkring försöker begripa vad som egentligen har hänt och hur stort det är, så har adoptionsdebatten tagit fart på nytt.
I SVTs 21.30 sitter Anna Mannheimer och förundras över att just hennes dotter inte kommer från hennes kropp utan i själva verket fanns ända borta i Kina, Tendens i P1 besöker Öppna förskolan Spiran som vänder sig till föräldrar med adoptivbarn och intervjuar adopterade ungdomar som bott på Folåsa behandlingshem för adopterade barn i kris. I mitt favoritprogram Ring P1 lyssnar jag till en väldigt upprörd man som jämställde adoptioner med prostitution ("det är inte okej att köpa en kvinnas kropp men om man vill köpa hennes barn så får man statliga bidrag") och de 40 000 kr man får när man adopterar istället borde komma den biologiska mamman tillgodo så att barnet kan få växa upp där det hör hemma.
Nu hör jag vän av ordning som säger att man inte alls betalar för barnet utan de utgifter man har är för att täcka administrativa kostnader och all hantering kring adoptionen. Hårklyverier säger jag, självklart sitter det människor och tjänar pengar på det här och det är inte det som är grejen. Problemet är att resurser som sätts in för att hjälpa barn och barnlösa kanske istället skulle sättas in för att stärka kvinnor och lära dem att inte bli med barn om de inte vill och ge dem möjlighet att behålla de barn de får. För oavsett vilken inställning man har till adoption så är de flesta överens om att det måste vara bland det svåraste som finns att välja att lämna bort sitt barn. Jag tycker inte det är en rättighet att ha barn, däremot borde det vara en självklarhet att kunna ta hand om dem man har.
Det här är en diskussion som upprör och trots att jag har personlig erfarenhet tycker jag att själva sakfrågan är mer komplicerad än någonsin. Vad innebär ett föräldraskap? Vad är det för skillnad på ett biologiskt sådant och ett adoptivt? Är det överhuvudtaget nåt som skiljer? Hur starkt är det biologiska arvet i förhållande till det sociala?
Min egen övertygelse är att miljön är avgörande för hur man blir som människa, och den övertygelsen har bara stärkts genom åren. Men samtidigt har jag idag större förståelse för ett utanförskap om man är adopterad (ännu tydligare om man kommer från ett annat land än Sverige). För precis som man kan känna att man kommer från en annan planet i en familj där alla har blodsband, så måste man också kunna ha det som adoptivbarn och då är det kanske lätt att peka på det mest uppenbara och skylla på det. Vad som också slog mig när jag såg och lyssnade till alla tv- och radioprogram är att de som mår dåligt nästan utan undantag hade levt ett antal år i sitt hemland, sin hemmiljö innan de kom till Sverige. De var allt ifrån två-tre år upp till elva (!) när de sattes på ett plan (helt själva, förr funkade det så, idag åker adoptivfamiljen och hämtar barnet) till andra sidan av jorden och till sin nya familj. När man hör det tycker jag det är konstigt att inte alla de barnen har psykiska problem idag.
Så, adoption - bra eller dåligt? På det personliga planet kan jag säga att det blev väldigt bra. Jag säger inte att jag hade fått det sämre om min mamma valt att behålla mig men jag hade inte kunnat få det bättre. Men efter att ha gått igenom den här erfarenheten att vara adopterad och dessutom fått egna barn så har jag en betydligt mer ödmjuk inställning till kvinnor som väljer att lämna sina barn, ett val som jag inte tror är speciellt fritt egentligen.
Kajsa Kallio,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Framför en dataskärm, precis som bakom en bilratt, blir vi lätt och gärna aggressiva och förbannade." Illustration: flickr/cambodia4kidsorg (BY CC 2.0)
Kajsa Kallio, 
