KULTUR & NÖJE
Artikel av Leif-Arne Undvall publicerad 11 jan kl. 11.00:

A match made in heaven

1964 Möttes Monica Zetterlund och Bill Evans i en studio i Stockholm. Monica visade att osjungbara melodier är sjungbara, resten är musikhistoria.
Det finns artister inom varje genre som är något speciellt, sedan finns det de som står i en helt egen klass för sig. Det finns ingen som spelar Bachs Goldbergvariationer som Glen Gould på piano, liksom ingen som spelar samma stycke på cembalo som Wanda Landowska.

Själv tycker jag att Bill Evans är tidens främste jazzpianist. Bill var länge Miles Davies högra hand, Bills impressionistiska harmonier på piano, John Coltranes sax och Miles trumpet samspel gör Miles skiva Kind of Blue till en milstolpe inom jazzen, en skiva som finns i varje jazzmusikers samling, som referens på den ultimata jazzskivan. Bill Evans var den enda vita musikern i Miles berömda sextett.

Under ett engagemang på klubben Gyllene Cirkeln 1964 spelade Bill Evans med Monica Zetterlund, de fann varandra musikaliskt och kom därför överens om att göra en gemensam skiva. LP-titeln blev Waltz for Debby efter Bill Evans komposition.

Evans låt är i original instrumentell, i US får Evans höra en inspelning som Monica gjort med George Riedels orkester med text av Beppe Wolgers. Evans blir hänförd, han hade trott att hans låt var osjungbar, men får höra Monicas underbara frasering och hennes sätt att mot kompet liksom hitta en egen parallell rytmik, att inte rytmisera som kompet, att istället hitta en spänning mellan dem. Då spelar det ingen roll att det möjligen finns sångerskor som är mer tonsäkra.

Samtidigt som Monica spelar revy med Hasse och Tage på kvällarna så spelar hon in den bästa jazzskivan någonsin under några eftermiddagstimmar, med Bill på piano, Chuck Israels på bas och Larry Bunker på trummor. Förutom ytterligare några jazzlåtar spelade de även in några svenska folklåtar som Jag vet en dejlig rosa och Vindarna sucka uti skogarna i arrangemang av Bill Evans.

Se Once upon a Summertime på YouTube.