 |
Artikel
av Eivor Karlsson
publicerad 28 jun 2012 kl. 10.12:
ADHD - rätt diagnos?
Det finns många som har en uppfattning om ADHD. För de föräldrar som lever i verklighetens centrum framstår problemen tydligt. Det behövs mer forskning om ADHD och en seriös mediadebatt.
ADHD är en diagnos som ofta väcker diskussion. Ibland en flytande gräns mellan omognad och funktionsnedsättning. Beroende på den aktuella situationen blir ADHD-symtomen synliga.
"Det råder brist på bra studier av olika diagnoshjälpmedel och behandlingsmetoder för ADHD och autismspektrumtillstånd, AST". Det säger Pernilla Östlund, projektledare på Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU. En första rapport har lämnats till regeringen och två ytterligare är på gång. En rapport om AST och en om ADHD. Båda kommer i höst. "När SBU lämnade sin första utvärdering i början av året till regeringen blev det en mediastorm", säger Pernilla Östlund.
"Det blev ett massivt fokus på ADHD - även om vi redovisade flera andra psykatriprojekt", säger Östlund till tidningen Attention, 3/2012. Hon och experter från projektgruppen satt i flera dagar och svarade på frågor från tidningar, radio och TV.
Den 10 maj kom så Socialstyrelsens statistik om att barn födda sent på året uppvisade en högre risk att få ADHD än barn födda tidigt på året (ADHD kan vara en omognad hos många pojkar).
Samtidigt sattes det igång en debatt om ADHD, diagnossättning, skolan berättar och så vidare, som här i Expressen: Hur säker är en ADHD-diagnos??
Nu vill jag informera om en ADHD-utredning som jag fått ta del av. Det finns inget enkelt test som kan visa om man har ADHD eller inte. För att ställa diagnosen inhämtades istället information från en rad olika håll.
Emma hade en normal utveckling som barn, frånsett att hon var en skrikig flicka som hade svårt att gå ner i varv. Hon kunde få häftiga utbrott. Då skrek hon otröstligt och kunde gömma sig i en garderob utan möjlighet till avledning. Vid senare psykologisk bedömning framkom att Emma ofta låste sig mentalt då hon blev ledsen eller arg. Föräldrarna, som hade fler barn, misstänkte tidigt ADHD och tog, då Emma var tre år, kontakt med BVC-psykolog och BUP. Vid fyraårskontrollen förstärktes intrycket av antingen ADHD eller omognad.
Föräldrarna samrådde med förskolan. Då Emma var närmare sex år fick föräldrarna kontakt med ett neuropsykiatriskt team, NP-team. Där erbjöds man en utredning för kartläggning av Emmas styrkor och svagheter och för eventuellt diagnostiskt ställningstagande. För att genomföra detta planerades först vissa insatser: Först ett samtal med föräldrarna för fördjupad anamnes. Därefter ett hembesök av en arbetsterapeut. En specialpedagog kom därefter till förskolan för att iakttaga Emma i sin förskolemiljö och samtala med förskolelärare. Under besöket på förskolan uppfattade specialpedagogen att Emma var en elev i behov av särskilt stöd. Skolan borde därför få möjlighet att ge Emma stöd genom trygghet, struktur och tydlig inlärningsmiljö samt samtal utifrån specialpedagogiska metoder. Efter det följde ett möte mellan förskolepersonal och NP-teamet. Förskolelärarnas information om Emma finns också med i journalanteckningarna.
Därefter utfördes den psykologiska bedömningen av en psykolog genom en test som omfattade av tre inbokade möten plus en reservtid. Testerna bestod bland annat i att bedöma Emmas förmåga till problemlösning och hennes allmänna utvecklingsnivå. Emma svarade mot de kriterier som bedömdes som ADHD. Efter att alla utförda utredningsdelar sammanställts redovisades resultatet först för föräldrarna och därefter, i detta fall, för förskolepersonalen.
Emma, född i december och idag sju och ett halvt år, har nu gått ut första året i grundskolan. Hon har mognat. Hon får inte lika ofta okontrollerade utbrott. Emma, tidigare tydligt rymningsbenägen, har under sitt första skolår bara rymt en gång från skolan. Men i skolan märks hennes koncentrations- och inlärningssvårigheter. Nu har Emma fått en MP3-spelare med hörlurar och TV-brus som är bra för barn med ADHD.
Hon får viss resurshjälp vid inlärning och första skolåret har gått hyfsat. Emma har gått i en halvklass som nu slås samman till helklass. Då blir det 33 elever. Påfrestningarna och intrycken för Emma ökar därmed. Graden av svårigheter när det gäller ADHD varierar kraftigt. Emma har fått en, som det förefaller, adekvat diagnos. I varje fall utifrån de kriterier som finns idag.
Intresset för diagnosen ADHD kommer fortsatt att vara stort. Inte minst från medias sida. Då är det viktigt att media inte ägnar sig åt spektakulära rubriker och gissningar utan seriöst sätter sig in i problematiken. Från olika håll. Inte minst för de som fått diagnosen och deras anhöriga.
|
