 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Sanna Parkell
publicerad 6 sep 2002 kl. 13.52:
80-talisternas barn betalar min pension
Så om de inte skaffar några barn får jag inga pengar för lång och trogen tjänst.
Varje år när det orange kuvertet dimper ner i brevlådan och prognosen inför min pensionering finns svart på vitt känner jag samma vanmakt. Dels för att det känns så avlägset och ingen vet vad som händer i framtiden, men också för att över fyrtio års slit inte ska löna sig.
I dagens stressade samhälle tenderar många att allt mer se pensioneringen som en hägrande oas av frihet. Ett liv utan måsten (fast det tror jag egentligen inte på) och möjligheten att äntligen fritt få bestämma över dygnets 24 timmar. Som när man var barn, ett slags livets cirkel.
Fast med dagens prognoser blir det nog ingen frihet. Den som vill gå i pension vid 61 års ålder får minst pengar, men har förhoppningsvis fortfarande ork att göra allt det där man ska göra som pensionär. De som däremot väntar till 65 år eller ännu längre för att få en drägligare tillvaro får nog inte mycket nytta av de extra slantarna, trötta och utslitna efter ett liv i ständigt högre tempo.
Jag läste häromdagen i Roburs tidning Spara - en tidning om fonder och pensioner, att idag går det 2,1 arbetande svenskar per pensionär. Enligt Riksförsäkringsverket beräknas siffran sjunka till 1,4 år 2030.
Och jag fyller 65 år 2036...
Naturligtvis beror de nedslående siffrorna på att det föds för lite barn i Sverige. Årskullarna är ju numera under 100 000 och det säger ju sig själv att de inte kan matcha tidigare generationer som är minst trettiotusen fler. År 1999 till exempel föddes det knappt 89 000 barn i Sverige.
Jag har tre barn och överstiger alltså genomsnittet födda barn/kvinna med 100 procent. Min man och jag är nöjda nu och låter därför stafettpinnen gå vidare. Men till vem?
Rimligen borde det vara 80-talisterna, alltså generationen efter min. Men de verkar inte speciellt intresserade. Tendensen idag är att de väntar med att skaffa barn, eftersom det finns så mycket annat som känns viktigare och ska upplevas innan de eventuellt slår sig till ro. Lämplig ålder att bli förälder anses numera vara 30-35 år.
Många ungdomar är dessutom mycket tveksamma till att över huvud taget skaffa barn. En av orsakerna är att de är rädda för att bli låsta, att inte kunna fortsätta förverkliga sig själva och upptäcka världen. En annan är att det kostar pengar, att de inte har råd. Sedan finns det många som inte vill sätta barn till vår stressiga och stundtals oroliga värld där det redan finns så många barn som far illa.
De som bara ser till sig själva och de som inte vill överbefolka världen är väl inte så mycket att göra åt, men de som avstår av ekonomiska skäl kan väl vara värda att satsa på?
Jag tycker det ska vara möjligt att försörja en familj på 1,5 löner. Då får barnen mindre tid på dagis också. Det bästa hade naturligtvis varit om båda föräldrarna jobbade 75 procent (6-timmarsdag!), då hade jämlikheten i hemmen säkert också förbättrats.
Skattesänkningar, maxtaxa, barnkonto, eller ökade barnbidrag spelar ingen roll. Det viktiga är att situationen förändras nu så att vi får någon pension när vi blir gamla.
|
