 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Anne Skåner
publicerad 16 feb 2009 kl. 08.35:
68 revolutionerade Sverige
Almstriden blev symbolen för att folket kan ändra politiska beslut. I lördags firade "Alternativ Stad" 40-årsjubileum.
Det är 40 år sedan den så kallade 68-rörelsen startade. "FNL", "Alternativ Jul", "Alternativ Stad", "Gamla Bro", "Nova" och "24:an", är det som många kallar kommunismens era i Sverige. Men 68-rörelsen var så mycket mer. Den engagerade, den skapade opinion och den tog tag i frågor som berörde stora grupper. Det skapades en ny musik, musik som än idag lever vidare. Musikalen "Hair" fick sin Europapremiär i Stockholm. Nu, 40 år senare står de som finns kvar ur originalensemblen på scenen igen med Hair. Lite äldre, lite gråare.
Nyligen firade "Ny Gemenskap" 40-årsjubileum. Starten var "Alternativ Jul" på Konstfack då det för första gången gjordes något för gruppen marginaliserade i samhället utifrån ett humanistiskt perspektiv. Ett hundratal ungdomar bidrog till att skapa jul för socialt marginaliserade i Stockholm.
Vi fick miljörörelsen, "Alternativ Stad" som firade 40-årsjubileum i lördags på Kulturhuset. Runt 200 gamla aktivister och fortfarande aktiva samlades för att prata, lyssna och givetvis se filmen om Almarna. Almstriden, som fick 70 procent av Stockholmarna att stödja striden för att de hundraåriga träden i Kungsträdgården skulle få vara kvar. Ingen fråga har på allvar engagerat så många olika människor. Allt från östermalmsdamer som kom med mat till kulturarbetare till journalister. Det var något speciellt att vara med i den aktionen. Hur vi satt i träden samtidigt som motorsågarna morrade under oss. Men ljudet tystnade, polisen drog sig tillbaka och beslutet revs upp. Det var en demokratisk aktion där menigheten verkligen visade vad den ville. Nu kan vi ju småle åt att det var några futtiga träd, men symbolvärdet, att en stor majoritet tog ställning och gick emot politikerna försvinner aldrig. Och det kommer aldrig att hända igen. Idag skulle ingen, vare sig ung eller östermalmsdamer eller vänsteraktivister/liberaler förenas för att få igenom något. Det var det som var så unikt.
När jag träffade några av dem som fanns med då, Göran Follin, Per Janse, Eie Herlitz, med flera och såg att de fortfarande brinner för stockholmarnas miljö, fick jag en tagg av dåligt samvete. "En stad ska formas för människorna" sa Eie.
Jag har, som många andra ur 68-rörelsen blivit borgliga i min livsstil och iakttar världen genom TV, Internet och tidningarna. Man protesterar i vardagsrumssoffan och lever på minnen. Vi är alla idag lite äldre på rätt sida om strecket, brukar jag säga. Det blir en renässans, sa Göran F till mig, nu blir många av oss pensionärer och kanske kommer de tillbaka.
Ja vi, en samling lite gråare, mer etablerade kanske tar tillbaks rätten att skapa opinion och motstånd i handling och inte bara ord. Var finns ni alla unga medvetna som skulle kunna vara en del av detta idag?
Jag kände saknad efter Ted, en liten ljus kille som var med i almstriden. Vår lille anarkist som hade läst alla böcker som fanns i ämnet och kunde citera, analysera och diskutera. Många som inte kände Ted skulle nog säga att han var en vänstergalning och föga verklig i sina drömmar. Men Ted var så mycket mer. Han var en levande bild av hur unga människor engagerade sig och bidrog. Nu önskar jag inte den utvecklingen som Ted mötte, för dagens unga aktiva och medvetna. Men vilken kapacitet och entusiasm drevs inte han inte av. Ted fanns inte med på festen, men hans namn nämndes och jag såg i minnesalbumet hur lille Ted klättrade upp i almarna och manade folk till uppror mot etablissemanget.
Någonstans i mitt medelåldershjärta känner jag inspirationen komma tillbaks, lusten att slå tillbaka mot ombildningar av hyresrätter, borglig kulturpolitik och det allt mindre inflytandet av vanliga människor i daglig politik, inte minst hur de gamla hanteras. Det kanske beror på att man själv närmar sig den tid då risken finns att man skall omhändertas av något privat vårdbolag som bara ser pengarna och inte de gamla.
Vad fick så många att engagera sig organiserat och öppet och hur kunde vi ha en så fungerande organisation inom allt som gjordes?
På gott och ont kan jag se tillbaks till 68-rörelsen, det var en tid då mycket förändrades till det bättre, men också när drogerna invaderade våra ungdomsgrupper. Men jag skulle inte vilja vara utan den tiden, och att så många idag återkopplar måste väl betyda något?
|
