 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Andreas Persson
publicerad 5 aug 2010 kl. 06.00:
68-rörelsen vändpunkten - nu rör vi oss mot medeltiden
"Människor var dåliga; de skapar krig. 'Tillbaka till naturen!' löd stridsropen. Och sedan stannade de i städerna och blev den politiska elit som kört världsekonomierna i botten, med sin fanatiska anti-mänskliga teknologifobi."
Även om det inte märks i valdebatten så befinner sig Sverige i den värsta ekonomiska krisen i landets historia. Borg och Östros kan luras med statistik så mycket de vill, faktum kvarstår - det globaliserade penningsystem som Sverige deltar i befinner sig i slutfasen av ett hyperinflationärt sammanbrott. Grundorsaken till detta sammanbrott som är anledningen till "Greklandkrisen," bolånekrisen, etcetera är 68- och miljörörelsens teknik- och människofientliga nolltillväxtfilosofi kombinerat med den besläktade geometriska tillväxten av, oftast rent fiktiva, finansinstrument. Detta är föremålet för den av Stanfordgruppen med flera intensivt studerade trippelkurvan som den amerikanska ekonomen LaRouche publicerade 1994.
Den här krisen är inte på väg att lösas, vi kommer att gå in i en ny mörk tid, likt medeltiden, om inte en radikal förändring sker inom världspolitiken och det inom de närmsta månaderna (Läs mer: LaRouche: Slutspelet har börjat: Dags att kliva ur!). EAP:s deltagande i det svenska riksdagsvalet är en del av den kampanj som kan lösa krisen. Det som vi i EAP lagt fram som lösning och som vi går till val på är:
1. Inför en global Glass-Steagell-standard.
2. Inför fasta växelkurser.
3. Ge ut produktiva krediter till infrastruktur och liknande projekt.
Hur kan man veta att nya krediter inte leder till ännu mer inflation, kanske en del undrar. En bättre förståelse för infrastruktur kan hjälpa en del på traven.
Vad gör vi egentligen när vi bygger infrastruktur? Vi skapar bättre förutsättningar för individen att vara produktiv och höjer således den allmänna produktiviteten. Med andra ord ökar vi rent viljemässigt människans förmåga att leva på planeten, vilket ingen annan form av liv kan göra. Hur tror du att vi lyckades bli 6,7 miljarder?
Den tekniska termen är att människans potentiella relativa befolkningstäthet ökat. Vi ökar människans makt över naturen, eller tydligare: noosfären (det som påverkats av mänsklig kreativitet) breder ut sig relativt till biosfären (det som rörts av livet). Biosfären brer i sin tur alltid ut sig på de abiotiska (icke-levande) processernas bekostnad, eftersom liv är en tyngre princip än icke-liv.
Kreativitet är än tyngre, bevisligen, eftersom människan gång på gång brutit mot de regler som gäller för biosfären, för alla andra livsformer. En del människor tycker att det är dåligt. De är förvirrade. De tror att de är djur, trots att det faktum att världen är vad de kallar "överbefolkad" bevisar att så inte är fallet, eftersom djur inte kan bli fler en deras naturliga potential tillåter.
Den vetenskap som behandlar frågan om hur den specifikt mänskliga ekonomin fungerar och utvecklas, viljemässigt, kallas fysisk ekonomi. Sedan Franklin Roosevelts död har denna varit på tillbakagång, hela tiden, oavbrutet. En avgörande brytpunkt på vägen till kollaps kom 1968, då den galna 68-rörelsen demonstrerade mot Vietnamkriget. Vietnamkriget var en väldigt dålig idé, inget snack om den saken, men ställ dig frågan: Vad var 68-rörelsen för? Frihet - från varje form av tankeförmåga! Den kreativitet som varje människa naturligt besitter, gav de sig på och hatade. Den teknologi som strömmar från mänsklig kreativitet hatade de. De tyckte att teknologi var dåligt; det blir ju till vapen. Människor var dåliga; de skapar krig. "Tillbaka till naturen!" löd stridsropen. Och sedan stannade de i städerna och blev den politiska elit som kört världsekonomierna i botten, med sin fanatiska anti-mänskliga teknologifobi. Med sitt viljemässiga motstånd mot framtidssatsningar har de drivit hela världen till en punkt då vi kan förlora 80 % av världens befolkning. De har helt enkelt sett till att den kreativitet som mänsklighetens överlevnad kräver förtryckts, och således har inga förbättringar gjorts.
1968 var en fysisk ekonomisk omställning, nedåt. Den trenden måste vändas om vi inte vill att vår framtid ska vara en medeltidsliknande sörja. Nu är krisen kommen. Sanningens ögonblick närmar sig. Vi står inför ett val. Vill vi fortsätta förneka vår mänsklighet, eller återgå till att främja den mänskliga kreativiteten?
Samma roll som människan spelar i naturen, spelar en del människor inom människan. Dessa människor för människan framåt; ökar hennes förmåga att bre ut sig över den bestialiska biosfären, befriar människorna från naturens tvång och låter dem friare utvecklas till människor, i ordets fulla bemärkelse. Dessa människor kallas ibland ledare. De driver människor att öka sin förmåga, och stärker således människan.
LaRouche har länge varnat för den nuvarande krisen. Han såg redan 1968 vad den rörelsen var för något. (Se vidare Campaigner "The new left, local control and Fascism".) Han har under senare tid ånyo hänvisat till den princip som P.B. Shelleys avslutande stycke i "Ett försvar för poesin" behandlar, som nyckeln till den nuvarande systemkrisens lösning.
Det kan verka långsökt att poeter är de som ska rädda en värld på ruinens brant. Men de gör faktiskt precis samma sak för människan, som människan gör för naturen: skapar de nya nödvändigt förbättrade strukturer som krävs för att den ska kunna röra sig framåt. Vi har stått mer eller mindre stilla sedan 1968, alltmedan naturen rört sig framåt och sakta men säkert eliminerat de människor som kunde saker. (Människor dör, och om utbildning inte längre ges till yngre generationer, försvinner kompetensen med dem.) Naturen har slitit ned den infrastruktur som även den mest fanatiska "miljövän" varje dag brukar för att överleva, till en punkt då vi står i begrepp att förlora allt. NU är det dags att röra på människorna. Detta kräver att de först rörs.
Läs nu Shelleys sista stycke i den omtalade texten:
"Trots all den ringaktning och avund som strävar att underskatta samtidens förtjänster, kommer vår egen tid att bli ihågkommen för sina intellektuella framsteg, och vi lever bland filosofer och poeter som vida överträffar dem som framträtt sedan den förra kampen för politisk och religiös frihet. Ett stort folk, som väckts till att reformera åsikter och seder, kan inte ha någon pålitligare härold, följeslagare och efterföljare än poesin. Under sådana epoker stegras förmågan att förmedla och uppfatta starka och lidelsefulla föreställningar om människan och om naturen. De människor som inom sig har denna förmåga kan ofta ha karaktärsdrag som knappast står i samklang med den godhetens ande de har i uppdrag att förmedla. Men också när de förnekar och avsvärjer sig, är de ändå tvingade att tjäna kraften, som har sin tron i deras själ. Det är omöjligt att läsa vår samtids mest prisade författares skrifter utan att häpna över det elektrifierande liv som brinner i deras ord. De mäter människonaturens omkrets och pejlar dess djup med en vittfamnande ande som besjälar allt, och själva är de kanske de som djupast förvånas över vad den förmedlar; ty anden är snarare tidens än deras egen. Poeterna är en ännu icke uppfattad inspirations hierofanter; speglar för de gigantiska skuggor som framtiden kastar mot nuet; de ord som uttrycker vad de själva inte förstår; trumpeter som blåser till strid och inte själva känner vad de inspirerar till; det inflytande som själv inte rörs, men som rör. Poeterna är världens icke erkända lagstiftare."
|
