 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sanna Parkell
publicerad 15 aug 2002 kl. 09.52:
30-årskris? Nej, inte ett dugg!
Gå inte på myten om att det skulle vara speciellt jobbigt att fylla trettio!
Nu har jag varit 30 år i 365 dagar och mår varken bättre eller sämre än för ett år sedan. Fast nu ljög jag visst. För ett år sedan var jag höggravid och det är det värsta jag vet, så, bättre mår jag, men inte bättre än innan jag blev gravid.
Men tillbaka till siffran 30. Varför matas vi med farhågorna att det skulle inträffa någon slags kris? Den som påstår sig klarat sig undan ställs under bevakning, medan övriga drar värre och värre historier om hur jobbigt det är.
Är det för att kroppen börjar falla ihop? I så fall har jag kanske krisat iallafall. Har ju sådana där äckliga fettvalkar på magen numera. Tre ynka kilo, hur kan de dominera så? Och inte vill jag strunta i godis och läsk. Fast jag försöker få min man att börja på Viktväktarna igen, han har mycket mer att ta av och naturligtvis hoppas jag åka snålskjuts på honom. Men han tycker att vi är fina båda två, vilken underbar man jag har!
Är det för att man blivit uttråkad? Jobb, familj, hus, hyfsat ny bil tar tid, kostar pengar och känns betungade ibland. När ekorrhjulet snurrar allt fortare och vägen ut verkar allt mer avlägsen kan det förstås kännas bra att skylla på något, att slippa ta tag i situationen istället.
Jag kanske har tagit ut segern i förskott. Kanske inträffar krisen senare hos vissa. Vi får väl se, jag återkommer med en ny rapport 15 augusti 2003.
|
Michael Lundahl