ALKOHOL & DROGER
Artikel av Sofia Lindblom publicerad 24 aug 2004 kl. 09.18:

15 år och knarkare

Jag skulle sluta med en kanyl i armen på en skabbig toalett, jag visste det.
Hon hade röda träskor och råttfärgat halvlångt hår, min biologilärare. Jag gick i nian, friheten var nära och lektionerna såsades igenom med en ljum närvaro. Tankarna vandrade hela tiden till intressantare saker, som vilka kläder jag skulle ha på fredag, eller om Han kanske möjligtvis kunde vara intresserad. Framförallt hägrade Friheten, snart var grundskolan över.

Jag skilde mig inte märkbart från mina kompisar. Vi var en produkt av Veckorevyns ångest och sminkguider, och försökte i den mån vi kunde att leva upp till idealen med dubbla bhåar och insydda jeans. Den som är nostalgisk och med drömmande blick minns hur det var att vara tonåring, har glömt eller förträngt. Små saker tedde sig offantligt stora, en finne kunde förstöra en hel vecka. Vet inte hur många "Clerasil täckstift" jag konsumerade under högstadiet, börjar misstänka att det var det som gjorde att finnarna poppade upp likt jordgubbar i ett sommarland. Ja, små och stora bekymmer avlöste varandra på löpande band. För att inte tala om menshelvetet som fick hormonerna att löpa amok och tallrikarna att flyga i väggen varje månad.

Men som sagt, jag skilde mig inte markant från mina förtrogna. Jo, det skulle väl i sådana falla vara att mina föräldrar levde på skilda håll, och att jag bodde hos pappa och inte mamma som de flesta andra skilsmässobarn gjorde.
Ändå var det mig biologilärarinnan fäste sina ögon på när hon i slutet av en lektion började tala om framtiden.
- Visste ni, började hon, att rent statistiskt så är det två ur varje skolklass som slutar som missbrukare. Tystnad medan hon lät sin blick glida över klassen innan hon fortsatte.
- Och du Sofia, bör passa upp, du ligger i riskzonen för att sluta som en knarkare.

Allas huvuden vändes mot mig. Jag fattade ingenting. På en femtonårings vis så började jag att garva, ville liksom inte låtsas som att jag tog åt mig, men inombords hände något. Jag var tillintetgjord. Min lärare hade fällt sin dom. Med en redan haltande självkänsla så fick jag det bekräftat, av en lärare dessutom. Jag var dömd att misslyckas. Jag låg i riskzonen. Jag skulle sluta med en kanyl i armen på en skabbig toalett. jag visste det.
Jag gick inte på fler biologilektioner den terminen, varför skulle jag, när jag ändå skulle börja knarka? Länge levde hennes ord kvar inom mig. Jag trodde på största allvar att hon satt inne med sanningen, och att hon VISSTE att det skulle sluta illa för mig.

I takt med att hjärnan mognade ikapp med kroppen, förstod jag att min tidigare lärare inte kunde fälla sin dom över mig, att jag själv hade ett val. Ingen annan kunde bestämma vad jag skulle bli eller inte bli.

6 år senare promenerar jag över Lidingöbron. Cyklande från motsatt håll kommer en lärare från min gamla pararellklass. Jag stoppar honom och säger att jag minns honom. Vi småpratar en stund, och jag kan inte låta bli att tala om min gamla biologilärarinna, och vad hon sa till mig i nian. Jaså den hispiga kärringen, svarar han till min förvåning.
-Ja, jag ska verkligen säga henne att jag mötte dig, och att det inte var med en spruta i armen på Plattan,utan rosig om kinderna promenerandes på Lidingöbron.

Jag undrar om hon hade gjort sitt uttalande om hon vetat hur hårt det skulle ta på mig, och hur lång tid det skulle dröja innan jag kom över vad hon hade sagt. Jag undrar om hon insåg vidden av hur stort allvar hon togs på, att hon i egenskap av lärare för oss elever satt på svaren?
Kanske lät hon bara sin dåliga dag gå ut över en av sina medelmåttor? Oavsett vad som låg bakom de orden så lyckades hon på två meningar att grusa den lilla självkänsla som jag hade. En lärares ord kan väga tungt, även om ifrågasättandet av auktoriteter finns där. Jag var inget läshuvud, och genom hennes skoningslösa uttalande bekräftade hon mina tankar; jag var värdelös.

Orden föll så småningom i glömska, men en sten föll från bröstet den där dagen jag mötte hennes kollega och miinnen återuppstod. Hon skulle få veta. Hon skulle äntligen få veta att hon hade haft fel.