[Författaren känner sig manad att förvarna om att nedanstående text behandlar ett känsligt ämne, ibland med ett ofrånkomligt inslag av ironi. Känner du redan på dig att detta inte kommer att sluta väl, bör du klicka på krysset högst uppe till höger i detta fönster.]
Hundraprocentig dödlighet
Nä, nu var jag faktiskt inte helt ärlig i ingressen, för trots att våra vanligtvis småsömniga mellandagar tog en ände med förskräckelse så blir det nog inte riktigt 100 000 döda svenskar. Under 2003 lämnade ungefär 93 000 svenskar jordelivet på grund av sjukvårdens totala misslyckande med sitt uppdrag att hålla oss alla vid liv; hjärtat har ju trots allt livstids garanti. Och vad siffran egentligen slutade på för 2004 är nog inte klart ännu. Tyvärr så räknar man fortfarande.
Det är förstås skillnad på olika. Klart är att vi med vår medellivslängd på närmare 80 år ofta dör ganska sent i livet, och att jämförelsen med att dränkas i sömnen av en jättevåg inte är rättvis. Drabbades och anhörigas rätt till sorg går aldrig att ifrågasätta. Men av reaktionerna från oss andra att döma så låter som om vi alla hade tänkt oss att leva för evigt.
Jag är ledsen, men livet är skört även utan seismologisk inverkan. Privat sjukförsäkring och pensionssparande till trots.
Inte vårt fel
Finns det ändå inte något befriande med just jordbävningar? Och nu pratar jag inte om de uppsamlade spänningar mellan tektoniska plattor som befrias i själva jordbävningen, utan det faktum att detta ändå inte kan vara vårt fel. Jordbävningar beror inte på att du tagit bilen istället för cykeln till jobbet, bidragsfusk, eller att du spenderat för lite tid med dina barn. Inte heller beror de på genmodifierad majs, plågsamma djurförsök eller mänsklig kloning. Inte ens vår kära Oppenheimer har något med saker att göra.
Nu finns det förstås en handfull thailändska seismologer och metrologer som kommer att leva med skammen resten av sina liv, men i grund och botten beror det inträffade på att vi blott är människor. Inte gudar. Vi styr inte allt, och oddsen visar att det är större risk att jorden år 2029 träffas av asteroiden "2004 MN4" än att Brynäs vinner årets SM-guld i ishockey. Den förstnämnda händelsen skulle med stor sannolikhet förändra allas vår tillvaro i grunden. Brynäs däremot, skiter jag fullständigt i.
Det vackra
Jag har sällan läst och hört så många vackra berättelser, som de som återges från Sydostasien. Människor som utan hänsyn till ursprung, och ofta utan att tala samma språk, i en utsatt situation gör allt för att hjälpa varandra. Man tar hand om varandras levande, och varandras döda, delar varandras glädje och bär varandras sorg. Människor är sådana, innerst inne. När vi inte är för upptagna med att vandra runt i vår bortdomnade vardag i jakt på Karriären, Uppmärksamheten, Självförverkligandet och Meningen med livet.
[Läs: Valfritt, helst aningen pretentiöst, citat om att fånga dagen och respektera dina medmänniskor] (sic!)
Det fula
Varför gör ni inget? Varför ber inte regeringen andra länder om hjälp? Och dumma, dumma Laila Freivalds som roade sig med skattesubventionerad teater medan hennes landsmän låg döende i Thailand. Nej, inte ens utrikesministern verkar vara mer än människa hon heller. Det tar tid att förstå det otänkbara, och det tar tid att nå nödställda människor tusentals mil bort. Vi har redan konstaterat att Sverige inte vann kapplöpningen om att först landa ett plan med hjälpsändningar i det drabbade området. Istället var det Italien som "kringgick all byråkrati" och snabbt kom till undsättning. Fast djupare än så är det svårt att nå i nyhetsflödet; ska man ha en ny sändning varje halvtimme så måste man faktiskt fatta sig kort. Alltså vet vi inte riktigt hur mycket den berömvärda italienska snabbheten egentligen hjälpte.
Jag är rädd för att de som är i störst behov av vår hjälp inte skriver några versalfyllda email till Sverige. Inte heller har den snabbfotade italienska regeringen kommit till deras räddning, för "Katastrofen i Thailand" har sina flesta offer i Indonesien. Ett liv måste väl vara lika mycket värt, oavsett ursprung, oavsett socioekonomisk status och oavsett om det återges på Löpsedeln eller inte?
Fast vi ska inte oroa oss. För att i möjligaste mån plåstra om sitt numera aningen tilltufsade rykte som Semesterparadis ser den Thailändska sjukvården till att behandla turisterna först - lokalbefolkningen får vackert vänta. Och dessutom så betalar det sig ack så mycket bättre att vårda patienter med västerländsk försäkring. Kanske är inte heller thailändarna mer än bara människor?
De dumma
Jag hoppas verkligen att jag var riktigt trött när jag hörde morgonnyheterna, men är ändå ganska säker på att det handlade om att det givmilda svenska folket återigen börjar samla in allehanda bråte i sin småsnåla solidaritetsiver. Ambassaden i fråga uttryckte sin tacksamhet men berättade att de nog har så att det räcker nu, och nämnde som kortast något om "sortering" och "transportproblem". Senare hörde jag en solkskenshistoria om några föräldrar som tillsammans med sina barn nu samlar in gosedjur och leksaker till hjälp för flodvågens offer. Skärp er, för i helvete!
Pengar går att transportera över världen på någon sekund, och det mesta av det som behövs går att införskaffa på plats i regionen. Ungarnas gamla kläder, som ändå bara tog plats i förrådet, är det lite värre med. I "bästa fall" landar några containrar om ett par veckor, och kanske lyckas vi till och med få någon av de lokala försäljarna av kläder och leksaker att slå igen på grund av konkurrensen från hjälpsändningarna. Vi borde skämmas över all skit vi genom åren skickat utomlands i form av hjälpsändningar. Fast man slipper förstås betala för sophanteringen.
Gabriel Westman, ad lib
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
