 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av  Cim Efraimsson
publicerad 5 okt 2007 kl. 09.18:
- Vill du sova hos mig inatt?
Det räcker inte med att önska, hopp är det sista som lämnar en, men vad fan har hopp någonsin uträttat?
Nystarter blir ju inte nystarter bara för att man sätter den stämpeln på själva grejen man önskar gå igenom. Vi människor är fjantiga sådär. Går runt och väntar på mirakel, många pallar inte ens be om det. Gå ner på knä gör man bara vid avsugning eller tiggeri. Nej, mirakel ska det vara, falla miljoner från himlen och knulla nya vackra kvinnor varje kväll. Det funkar ju inte riktigt så, i praktiken. Det räcker inte med att önska, hopp är det sista som lämnar en, men vad fan har hopp någonsin uträttat? Om du nu hoppats på någonting, och det faktiskt hänt, inte är det hoppets förtjänst?
Och att försöka nystarta när det enda man kan tänka på är vad som varit:
Och han behandlar mig som jag är hans. Tar mig runt midjan och ler medan han för mg bort från konversationen jag är mitt uppe i. Han gör det som vore det fullt naturligt. På samma sätt som när han smeker min nacke med sin hand, när vi precis träffats igen, för första gången på så länge. Han ler åt mig, och allt är fullt naturligt, och det finns liksom inget annat alternativ än att sätta sig på samma tåg till samma plats om och om igen. Jag sitter i hans knä under taxiresan. Han blir mer vågad ju längre kvällen går och vill kyssa mig på uteserveringen. Jag bara ler avväpnande, vänder mig bort och ser efter min räddning. Min räddning är här nånstans. Men han rör vid mig som vore det fullt naturligt, och som vanligt knappar han på sin mobil innan han visar mig, det som hänt så många gånger förr:
- Vill du sova hos mig inatt?
Trots att frågan är så självklar blir jag förvånad. Och besviken, för att mitt sätt fått honom att ställa frågan. Jag är åtråvärd igen, men till vilket pris?
Och min räddning kallar mig hycklare, och han har rätt.
|
