 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Marcus Svensson
publicerad 29 dec 2004 kl. 16.16:
Övertro på demokratin
Tocqueville varnade för en framväxande demokratisk despoti. Är vi där nu?
Det finns en övertro på att demokratin i sig räcker för att skapa det goda och fria samhället. Det visar inte minst den senaste tidens debatt om och inom vänsterpartiet. Frågan om enskilda medlemmar och partiledningen är demokrater är naturligtvis ytterst relevant. Men i diskussionen glöms det ofta bort själva grunden för deras politiska uppfattning ofrånkomligen leder bort från demokratin som vi känner den i dag.
Den allmänt giltiga principen om alla människors lika och okränkbara värde har aldrig varit förankrad inom vänstern. Inte heller har vänsterns kritiker i den liberala fållan lyckats formulera ett moraliskt stöd för en sådan princip. Den är ofta fastställd och markerad i politiska program, men utan djupare förklaring. Medvetet eller omedvetet tvingas liberalerna hämta stöd för denna uppfattning inom naturrätten, samtidigt som de motsägelsefullt hämtar kraft ur motpoler som nihilism, relativism och utilitarism. Gemensamt för de modernistiska upplysningsideologierna, i detta fall både kommunism och liberalism, är den grumliga synen på människan - vilken bottnar i ett avståndstagande från religionen och främst kristendomen som tongivande förmedlare av den människosyn och de grundläggande värden som motiverar mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Religion är inte politik, säger modernisten och gör istället religion av sin politik. Längst går man i det röda lägret, där en strikt materialistisk människosyn råder och där staten är den enda kyrkan, den enda normgivaren och den enda gemenskapen. Människan reduceras till ett medel eller byggsten i det klasslösa samhället. Hennes värde utgår från det hon producerar och den enda renande och moraliskt lyftande kraften är arbetet, som ambivalent nog även ses som ett bestraffningsmedel - ett ok som även överklassen ska axla.
Om det svenska vänsterpartiet är för eller emot demokrati är en alltför begränsad frågeställning. Med demokrati som statsform ingår yttrandefrihet, mer eller mindre begränsad, och alla medborgares lika möjlighet till inflytande. Men med majoritetsbeslut kan också minoriteter förtryckas och mänskliga fri- och rättigheter kränkas.
Frågan om vilka värden vi fyller vår demokrati med är förstås inte enbart en fråga för den yttersta vänstern. Det svenska systemet, starkt präglat av socialdemokratin, har även det en botten som är grumlig. När Alexis de Tocqueville skrev sin framtidsskildring av en framväxande demokratisk despoti hade han Amerika som utgångspunkt. Men hans beskrivning av den demokratiska utvecklingen utgör till vissa delar träffsäker kritik mot det svenska samhället i det tjugoförsta århundradet.
Tocqueville var positiv till demokratin men samtidigt öppen för de faror som folkväldet kunde medföra, särskilt för den politiska och andliga friheten.
I "Om folkväldet i Amerika" beskriver han en kommande förmyndarmakt - absolut, noggrann, fullkomligt regelbunden, förutseende och mild. "Den sträcker ut sin arm över hela samhället; den täcker samhällets yta med ett nät av små invecklade regler, detaljerade och likformiga." Men istället för att förbereda medborgarna för det vuxna livet försöker den istället oåterkalleligen hålla dem kvar på barnstadiet. Förmyndarmakten "sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder dem i deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv, reglerar arvsföljden, skiftar deras arvslotter".
Vad återstår utom att bespara dem allt besvär med att tänka och alla livets bekymmer, frågar han sig.
Vad händer med människan i ett sådant samhälle? Tocqueville befarar att viljan mjukas upp. Människan tvingas sällan till handling. Men hon hindras ständigt från att handla. "En sådan makt förintar icke utan förhindrar pånyttfödelse, den tyranniserar icke utan förslappar, förkväver och förslöar ett folk, till dess att varje nation förvandlats till en hjord av ängsliga och flitiga djur, med regeringen som herde".
I vårt land försörjs över en miljon människor på heltid med sociala ersättningar och bidrag. Alla är beroende av sin herde, den svenska förmyndarmakten.
Vilka dygder odlas i ett samhälle där initiativ och entreprenörsanda hindras av detta nät av regler, förslöande bidragskultur, höga skatter och inskränkningar i äganderätten. Var finns motivationen att höja sig över mängden, att själv försöka påverka sin utkomst? I Sverige är det nog mer relevant att tala om later på tillväxt istället för dygder.
Hur uppnår vi då det goda samhället? Diskussionen får inte stanna vid att vara för eller emot demokrati. Bakom varje politisk ideologi vilar en uppfattning om människans natur och meningen med hennes existens. Det är först när de underliggande pre-demokratiska värdena, om människosyn och mänskliga rättigheter, sätts under luppen som samtalet blir intressant. Det gäller kommunism och socialism, liksom övriga politiska filosofier.
Marcus Svensson
|
Carl Gustaf
