Skriv idag om: Svenska Imamers råd till kvinnor | Reinfeldts uttalande om etniska svenskar | Mladic i rätten Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Max Nygren
publicerad 11 mar 2011 kl. 06.00:
Över 1 miljard svälter
Det är nu 2011 och antalet människor som lever i svält har passerat 1 miljard. Jag vet inte hur man ska hantera en sådan rapport. Jag kan överhuvudtaget inte beskriva den hjälplöshet jag känner inför en siffra av den storleken, av den tyngden.
Det är David mot Goliat. Det är den brantaste jävla uppförsbacken du någonsin sett. Och den måste vi upp för. För någonstans är de skuldkänslor jag bär på, som du som läser också bär på, fullkomligt berättigade. Alltför länge har det ansvar vi automatiskt tilldelas vid födsel i den här delen av världen förbisetts. Blundats för.
Det största problemet är det ständiga hänvisande och förlitande till pronomenet "Dom" som människor i västvärlden håller sig med. Det finns inget Dom. Det finns du och jag och tiden som rinner ifrån oss. Precis som livet var tredje minut rinner ifrån en svältande person någonstans i världen. Alla fadderorganisationer och alla matleveranser och alla röda kors består av dig och mig. Alla vattendunkar, sprutor och doktorer är du och jag. Det är vi som är hjälpen. Inte Dom.
Du kanske tänker att det är naturkatastrofer, inbördeskrig och diktatorers fel att det ser ut som det gör. Och ja, den förklaringen bor, om inte precis bredvid, så i alla fall ganska nära sanningen. Men det är upp till dig och mig att se till att det sker en förändring. Det har det varit hela tiden. Och hela tiden har vi blundat. Några gånger om året har vi stillat vår ångest med några mynt i den där burken i kassan på McDonald's eller ICA. Vi har suckat och mått dåligt för stunden varje gång UNICEF-klippen dykt upp i reklampauser, men snabbt därefter återfått fokus när programmet vi följer är tillbaka och reklamen är slut. Men för människor i länder som Sudan, Somalia och Nigeria tar det inte slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Och på de svenska löpsedlarna läser jag om Big Brother. Vem åker ur huset?
3 miljoner svältande barn på Afrikas Horn kanske inte är intressant nog. De kanske gör för ont. I vår värld är de kanske bara värda den där minuten när vi går och poppar popcorn. För varje popp i micron dör någon.
För ett halvår sedan såg jag ett tv-inslag där det brittiska Röda Korset besökte en svältdrabbad liten stad i Afrika, varpå programledaren och en volontär lovade fyra svältande familjer att matleveranser var på väg, de skulle anlända inom kort, försäkrade man. Håll ut ett tag till. I slutet av programmet berättar programledaren att maten fortfarande inte kommit och att de nu var tvungna att lämna området på grund av oroligheter. Anledningen till den uteblivna leveransen skulle vara att maten, vid närmare research av tv-teamet, aldrig funnits. Programledaren uttryckte sig såhär:
"After a little research done by our team, we discovered that the food we've been promising these starving, no, dying people never existed. Red Cross officials claim there must have been some kind of misunderstanding. These families will be waiting forever."
Det här var längesen och jag vet inte om någon ur de här familjerna fortfarande lever och väntar. Jag vet bara att för alltid är en lång tid att vänta.
Max Nygren, Frilansjournalist
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
