I dagens Sydsvenskan läser jag om Skånetrafiken och resenärers missnöje över inställda tåg och förseningar och jag är den första att hålla med.
Det är inte så ofta jag åker tåg och då kan man tycka det sa fungera, men varje gång strular det till sig, och jag är väldigt tacksam över att jag aldrig tog arbetat jag blev erbjuden i Köpenhamn som sjuksköterska för då hade jag suttit som arbetslös och med magsår. Jag förstår inte hur någon pendlare kan behålla sitt arbete så mycket förseningar det är.
Två gånger i juni månad var jag i Oslo och arbetade och eftersom jag flyger från Kastrup tar jag därför Öresundståget över bron. Det betyder att jag fyra gånger behövde åka med tåg. Tre av dessa gånger var det problem. En gång var tåget försenat i Lund, vilket är väldigt otrevligt när man har ett flyg att passa. Man kan tycka att man kanske ska vara ute i så god tid att det inte gör något om tåget blir lite försenat, men eftersom jag åkte så ofta förr så blir det som en del av arbetet och jag tycker att en timmes framförhållning på Kastrup räcker.
Det värsta var på hemvägen. Båda gångerna med två veckors mellanrum, på samma tåg så förkunnar speakern när man sitter mitt ute på bron med inga som helst möjligheter att ta sig därifrån att tågen inte går längre än till Svågertorp och att bussar står och väntar för att ta oss vidare till Malmö central.
När det är söndag kväll och man avverkat typ 80 timmars arbete på en vecka så är det inte roligt att behöva vara med om något sådant. Då när benen känns som elefantfötter och bara behöver horisontellt läge i soffan, och när huvudet är trött efter all antibiotikadropp och norska så önskar man smidighet, men det är inget ord som står i Öresundstrafikens ordlista. Mitt i allt elände tänkte jag på alla stackare som skulle längre än mig och som hade ett strul framför sig utan dess like. Man hör om bussar till Karlskrona, byten lite överallt osv. Vi är några stycken som varit med innan och vi suckar, skakar på huvudet och visar lätt irritation. Det är inte lönt att lägga ner mer energi än så på det, men jag tycker det är skamligt att det så ofta är problem med inställda tåg och förseningar.
Öresundsbron har nu funnits i tio år så man kan knappast prata om "barnsjukdomar". De pratade om signalfel, vad det nu i praktiken handlar om och helt ärligt bryr jag mig inte. Jag bryr mig lika lite som patienten som får min förklaring om uppskjuten operation. Det är konstigt att Öresundstågen inte har förståelsen för alla som har flyg att passa. Två gånger har jag varit med om att tågen inte gått längre än till Malmö och då kan det kvitta att man är ute i god tid. Båda gångerna fick jag ta taxi över bron vilket var en hisnande "action-film-upplevelse" med foten på plattan och en hastighetsmätare som visade på närmare 200km/timmen.
Nåja, som gemene man vet så är jag en person som gillar utmaningar och Öresundstågen får mitt behov tillfredsställt, men råge.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
